ANNAWII ♥

Det senaste året/åren har jag tyvärr haft en hel del ångest och stundtals något som kan liknas vid panikångestattacker. Hela bröstkorgen knyter sig, jag får svårt att andas, det känns som att väggarna kryper närmare och närmare och jag känner mig fångad. Det är en otroligt obehaglig känsla och de första gångerna jag fick dessa ångestattacker trodde jag nästan att jag skulle dö, allt blev totalt nattsvart och kunde vara så i flera veckor. Nu har jag dock börjat se varningssignalerna i tid och har hittat ett förhållningssätt till dem som gör att de går över fortare och att jag inte behöver gå ner mig totalt när dessa attacker inträffar. Det är så klart ingen "quick fix" då ångesten kommer av en anledning men det känns skönt att kunna "avleda" det värsta och sedan ta itu med roten till problemet. Det som jag upptäckt funkar för mig är att så fort andningen blir tung och det känns som att vägarna börjar närma sig för att jag känner mig infångad och trängd så lägger/sätter jag mig ner och andas långa, djupa andetag samtidigt som jag påminner mig själv om att jag gått igenom liknande saker tidigare och att det gått över, oavsett hur illa det varit. Bara tanken på "det kommer gå över" gör att jag blir lite lugnare och då är det lättare att få kontroll på andning och kropp, vilket i sin tur lugnar psyket.

I skrivandes stund (detta är ett förinställt inlägg) har jag precis varit på väg att få en en ordentlig attack då det varit så extremt mycket stress i mitt liv att jag till slut bröt ihop då det kändes som att världen blev för liten. Jag kände mig fångad och det är ofta då ångesten väller över mig eftersom jag är en person som behöver extremt mycket frihet. I stället för att ringa någon och "panika" la jag mig ner i soffan med Kokos på magen och andades djupa andetag, tänkte på vad det var som skapat denna situation, vad jag kunde göra för att lösa den och upprepade mantrat "det kommer att gå över". Efter ca: 20 minuter kändes det bättre och nu sitter jag här lite lugnare, med vetskapen om vad som måste göras för att inte detta ska upprepas. Jag måste börja jobba mer med min andning, äta lite mer (äter för lite när jag stressar och med för lite näring i kroppen har jag lättare till "mörka" tankar), säga nej till saker och våga ta ledigt så att jag inte jobbar 11-13 timmar per dag. Det är superkul att jobba när man har eget företag och blogg men det måste finnas tid för kärlek, återhämtning och att ha tråkigt däremellan så nu är det mitt "mission". Säga nej till det jag inte vill/kan göra, be om hjälp, inte överprestera jämt och ständigt eftersom jag blir så stressad av det och inte göra saker bara för att vara "snäll" mot andra utan faktiskt vara lite snäll mot mig själv så att detta inte inträffar igen. Jag förstår att min metod inte fungerar för alla men då ångest och panikångest tyvärr blivit så vanligt vill jag ändå dela med mig av mina upplevelser och iakttagelser. Om det kan hjälpa någon eller åtminstonde sätta i gång tankarna på hur man kan hantera det så är det värt att "blotta" mig. Och kanske har någon av er fler tips på saker man kan göra när ångesten kryper på för detta är ett sånt stort problem att jag tror vi måste våga prata om det och dela våra erfarenheter!

Har någon av er upplevt ångest/panikångest, hur hanterar ni den?

Jag har haft ångest i över 15 år tror jag. Är liksom lite lagd åt det neurotiska, nervösa hållet tyvärr... Jag har däremot sällan haft panikångest, utan snarare en mer subtil sorts ångest som kan hålla i sig i allt från några timmar till sådär två dagar. Den är som en ständig oroskänsla i magen, gör att jag inte kan tänka klart, lätt får hjärtklappning och hög puls, och får mig att tro att folk stirrar eller tänker dumma saker om mig. En mer gnagande ångest snarare än explosiv. För några år sedan dök den upp i alla fall 2-3 gånger i veckan, men numera är den nog nere på typ 3 gånger i halvåret sådär. Märker precis som du att det blir värre när jag är stressad eller går igenom något tungt. Ångesten har även gått hand i hand med depressioner jag har haft. För mig är det så många olika saker som har hjälpt faktiskt. Allt från att jag blivit äldre och därmed lärt mig av erfarenheter i livet, att jag fokuserat på att omge mig med positiva människor, positiv litteratur (kanske lite skämmigt men finns många bra självhjälpsböcker som kan agera hejaklack ibland!), mindfulness, till att gå i KBT och senare psykoterapi. Ibland har det varit nödvändigt att bryta den onda cirkel med lugnande mediciner, kanske inget man ska prova hur som helst men för mig har det behövts ibland. Npgot som funkar för min sorts ångest är även distraktioner; alltså att ringa en vän och gå en promenad ihop och snacka etc.

Men idag lider jag så sällan av ångest (och depressioner, thank God), så jag försöker inge hopp till andra – Det går att bli bättre. Man kan bli fri från skiten. Jag ser mig som en glad människa idag och är sällan rädd för att det skulle återkomma. :) Och då har jag varit ganska långt nere i skiten, med ambulansfärder p.g.a självskador, massa kontakt med läkare, psykologer, terapeuter, sjukskrivning, och starka suicidtankar. Men jag mår bra idag. Så det finns vägar ut! Så bra att du tar upp detta Anna, det är viktigt att prata om. Lida i tysthet och ensamhet gör allt värre... Kram på dig, jag hoppas du kan skaka av dig ångesten snart!

Låter inte alls kul. ;( Krya på dig! P.S. Jag har upplevt extrem stress men lyckats klara mig från panikattacker.

#3: Bunny Therése

Jag har också panikångest och har haft det hela mitt liv. Panikattacker är en del av min vardag och något jag bara fått vänja mig vid.
Vid de tillfällena då paniken blir så extrem att man inte kan ignorera det, brukar jag försöka hitta tillbaka till verkligheten genom att se mig omkring, och hitta fem saker du kan se, hitta fyra olika färger, hitta tre olika ljud, hitta två saker du kan lukta och en sak du kan äta. För att att overklighetskänslan ska försvinna och man ska känna sig trygg i sin omgivning.
Det kan låta lite långsökt och till och med svårt. Men det funkar himla bra för mig.

Kram och ta hand om dig!

Det hander inte lika ofta nu som innan jag bytte jobb men jag fick attacker forra aret da jag kande att jag inte kunde andas och fingrarna borjade domna. Jag jobbade 20 timmar om dagen och sov aldrig sa fick tillslut sluta att bara mentalt ta mig igenom paniken utan fick ocksa andra pa rent konkreta saker i mitt liv. Nu kommer det mer sallan och det ar egentligen bara somnen som inte fungerar fortfarande. Jag har svart att stanga av hjarnan. Jag anvander meditation som enda hjalpmedel idag egentligen, tillsammans med ett mer humant tempo i allmanhet. Jag mediterar fem minuter varje morgon innan jobbet och det gor stor skillnad for mig dag. Kanner jag att jag behover det tar jag aven fem minuter vid skrivbordet for att "nollstalla". Det gor att jag ar mer effektiv och centrerad i det jag gor och behover sallan bli stressad (vilket triggar paniken hos mig).

Jag tror att panikattacker ar mer vanliga an vad vi tror men att man upplever dem pa olika satt. Kanske skams man lite for att beratta for nagon ocksa.

#5: Julia Müller-Sandvik

Panikångest har jag haft två gånger - båda gångerna trodde jag att jag skulle dö och fick tas till sjukhuset och proppa xanor.

Ångest har jag haft länge, det klarar jag oftast av nu. Sätter mig ner och så.

Jag har har haft generell ångest och panikångest som periodvis gått hand i hand med depression i tre år nu. Jag "stod ut" länge men sökte professionell hjälp via vårdcentral när jag kände att ångesten började styra mitt liv och mitt jobb. Fick psykologhjälp och KBT under knappt ett år, vilket gjorde det stundtals bättre. Jag fasade ut behandlingen och mådde helt okej en period. Jag var dock införstådd att bakslag kommer, och det gjorde det för ca ett år sedan. Och då nästan värre än innan med mer hypokondri än panikångest (eftersom jag lärt mig hantera den bättre). Men nu oroar mig istället för att vara sjuk. Minsta lilla huvudvärk så tror jag att jag ska få en hjärnblödning, magen krånglar och jag tror att jag har cancer, ibland får jag dommningar i benen, tror jag får propp och måste amputera. Har ett kristänk deluxe och tror alltid det värsta. Samtidigt är jag ganska rationell och inser att sannolikheten är lite osv, men när tankarna dyker upp är det svårt. Och tankarna genererar känslor som genererar nya tankar och så är jag i spiralen. Allt detta hänger troligtvis ihop med mycket stress, både inre och yttre som pågått under flera år. Jag har sökt en ny psykologkontakt då jag tyckte det hjälpte mig. Jag har även nu testat ångestdämpande medicin, vilket hjälpt lite, men jag måste fortfarande jobba med mig själv. Jag tycker inte man ska vara rädd för att söka hjälp, för det finns.

Mina rent konkreta tips vid panikångest är att, som du gör, andas i fyrkant. Jag själv andas väldigt grunt och det ger inte bara mentala spänningar utan även fysiska spänningar i huvud och muskler, ffa i rygg och nacke och ren smärta. Ibland får jag stanna mig själv och tänka "andas!" Sen är en del att acceptera att panikattacken händer, inte "kämpa emot", utan bara låta det ske, tänka att det inte är farligt och att det går över. Utöva lite mindfullness samtidigt, känna vad som händer i kroppen, och när det går över. Ibland kan det vara skönt att rikta fokus på något annat, men inte "trycka undan" panikkänslorna för det. Det förvärrar det bara på lång sikt. Och att stå ut i situationen som framkallar paniken tills den går över. Kroppen är väldigt bra på att förknippa platser med panik. Jag hade en period väldigt svårt att stå i kö t ex, fick svimningskänsla, trodde jag skulle kräkas, fick ont i magen. Men i min träning fick jag låta folk gå före under pågående attack, bara för att stå kvar tills det gick över. För att inte undvika situationen. Det var tufft, men det funkade.

Det här är nog den längsta kommentar jag lagt någonsin, men det är så himla komplext och framför allt så jobbigt att leva med. Jag blir så trött på mig själv och alla mina demoner för att det tar så mycket energi från mig. Men jag jobbar på det och har bestämt mig att jag ska bli bättre, men jag måste samtidigt acceptera att detta är något som tillhör min person, men att jag kan ha det under någorlunda kontroll. Jag hoppas det kan hjälpa dig lite också, ta hand om dig!

//Åsa

Det är definitivt inte kul med varken ångest eller panikångest.
Har inte haft en enda panikångest på 1,5 år nu. Men innan dess hade jag haft panikångest så länge jag kan minnas. Ibland hade jag det dagligen och ibland kunde det gå några veckor utan en panikångest attack. Men när jag fick panikångest såg mina symptomer lite annorlunda ut. Jag blev extremt illamående, kunde inte fokusera på något, då min syn blev dålig, frös och fick nästan frossa.
Jag gick hos ungdomsmottagningen ett tag men det hjälpte ingenting. Så jag stod helt enkelt ut. Men det som gjorde att min ångest försvann var att jag började fokusera på min hälsa mer med att börja träna och äta lite bättre mat.

Det känns som alla människor någonsin upplever ångest, till en viss grad. Riktigt bra att du lyfter ämnet, vi måste börja prata mer öppet om det så vi kan lyfta tabu-stämpeln som fortfarande ligger på psykisk ohälsa!

Jag hade ångestattacker näsan varje dag i en period då jag var oerhört stressad. Det första tipset jag skulle ge dig (om du inte redan gör det) är att söka hjälp i form av en psykolog eller liknande. Jag tror att min väg tillbaka hade varit mycket längre och svårare om jag inte fått hjälp av min psykolog. Ett av tipsen hon gav mig när jag fick mina attacker, som främst kom under natten, var att "stanna kvar". Min psykolog sa att i en attack aktiveras flyktinstinkten i oss och om man då rör sig, t.ex. tar sig upp ur sängen och går omkring, är det som om man uppmuntrar den instinkten och då ökar risken för återkommande attacker. Att stanna kvar i attacken och försöka andas igenom den är tufft men i långa loppet att är det nog värt det.

Vidare är förebyggande åtgärder något som verkligen är värt att lägga tid på. Min psykolog rådde mig att ha "ångeststunder" en gång per dag. Jag skulle gå undan en stund, helst när det fortfarande är ljust ute och inte hemma utan på en mer neutral plats. Där skulle jag räkna upp för mig själv precis allt som jag var orolig över. Det var obehagligt till en början och jag grät rätt rejält i början men efter att jag började med det minskande mina attacker i antal och längd. Jag trodde verkligen inte att det skulle fungera men det gjorde det! Det är tydligen någonting med att säga det rakt ut som gör att det "försvinner" ur kroppen. Asflumigt, jag vet, men det fungerade iaf för mig.

Avslutningsvis vill jag önska dig ett stort lycka till!! Jag har följt din blogg i flera år och varje gång jag tittar in här blir jag så himla glad och inspirerad. Du är inte bara grymt bra på styling utan verkar vara en riktigt fin människa också. Kram! :)

Jag har också haft ångest till och från en period för några år sedan, och innan jag förstod vad det var, var det så obehagligt. Kändes som om jag skulle kräkas och som om jag inte kunde få luft samtidigt. Fy alltså! Jag minns att jag också försökte fokusera på andningen och även fylla mig själv med positiva tankar när ångesten kom. Jag vet också att jag tänkte att "det här är bara en känsla, den går över, jag kommer inte alltid att känna och må såhär". Många kramar till dig!<3

Jag har haft perioder i livet med panikångest och ser absolut ingen skam i att dela med mig av det. Nästan alla jag känner har någon gång vart med om det. Själv gick jag i kognitiv terapi och det funkade super för min del. Jag hoppas att du mår bättre snart och att du verkligen lyssnar till dina egna, sunda beslut. På den kommer du att komma långt. Stor styrke kram till dig:)