ANNAWII ♥

Igår mådde jag så otroligt illa hela dagen och det var precis som gravidillamåendet jag hade när jag var gravid (är absolut inte gravid uan bara magsjuka) och jisses vad jag blev osugen på att bli gravid igen. Vi har ju varit väldigt sugna på att försöka med en 2:a och jag har varit så peppad men efter igår kände jag bara "klarar jag det igen?".

Jag hade ju inget vanligt gravidillamående utan mitt höll i sig från vecka 6-43 och det var en pärs. Efter ett tag lärde jag mig hantera det genom att hitta 2-3 maträtter som gick ner men det var så tufft och då hade jag ändå bara mig själv att ta hand om, inte ett till barn. Mellan vecka 6-17 var jag i princip sängliggande om jag inte var tvungen att ta mig upp för saker och fick knappt i mig vätska så enda sättet att få i mig det var genom att äta nudelsoppa. Hade även väldigt lågt blodtryck och blodsocker (det är inte farligt men gör ju inte att man mår tiptop) samt järnvärde så jag var inte i bra form.

Innan hade jag faktiskt förträngt och förminskat mitt gravidillamående, det är väl det man gör i efterhand, men gårdagens illamående var så likt det att allt kom tillbaka och kändes som igår. Det är extremt jobbigt att må illa och att göra det i 37 veckor tär på en. Man tappar bort sig själv eftersom man inte orkar något och direkt efter att Cornelia kom ut var jag nog som smalast jag någonsin varit. Alla byxor pösade sig i benen och jag var bara skinn och ben. Tog ett tag att komma tillbaka eftersom det tar på att vara nybliven mamma då man lätt glömmer bort sig själv.

Det positiva är att det såklart inte behöver bli likadant med nummer två men jag är ändå lite orolig. Vet att många som mått illa med första barnet även gör det med andra om det varit ett ordentligt och långvarit illamående. Har ingen fakta på det men upplever att många jag hör om haft det så. Skulle dock vilja ha ett litet syskon till lillan så vill gärna prova men hoppas på en lite bättre graviditet rent fysiskt och åtminstone ett "normalt" illamående som inte varar hela graviditeten.

Har era gravidillamåenden skiljt sig (svara gärna om ni haft extrema illamåenden som jag)?

Hej fina du! Vi var ju gravida samtidigt; jag fick ju Victor i oktober 2016. Jag mådde så otroligt illa innan jag ens visste att jag var gravid - ända till Victor kom. Jag vet att vi brukade peppa varandra massor och jag var så "glad" över att ha dig på andra sidan skärmen då ingen i min närhet hade mått ens i närheten av det där. FY! Det var hemskt verkligen. MEN. När jag var gravid med Vilma, och nu under denna graviditet, har jag bara mått illa ibland. Alltså lite mer normalt gravidillamående. Jag mår illa om jag inte äter ordentligt eller håller blodsockret i schack. Ville bara skicka lite pepp. För mig har det absolut inte blivit som första gången, inte ens i närheten. Skickar världens största kram!

Var själv bara illamående från v. 5-9, men min mormor hade sånt där extremt gravidillamående med första barnet, tror det höll i sig 6-8 månader, men när hon väntade andra så var det "bara" 3 månader har jag för mig. Det är nog väldigt olika för alla, varje graviditet är ju olik de andra :)

Mitt mående första graviditeten var väldigt likt ditt. Illamående från start till förlossning, lågt blodtryck och urkassa järnvärden. Fasade verkligen inför andra graviditeten. Och visst mådde jag illa, men inte på samma nivå. Blodtrycket höll sig bättre men järnvärdet var nästan ännu sämre, så den andra gången fick jag järn i dropp och det hjälpte mig mycket, framförallt under och efter förlossningen. Väldigt skönt men gjorde mig lite ledsen att jag inte fick samma chans efter första förlossningen då jag istället mådde väldigt dåligt och hade svårare med anknytningen.
Hoppas inte ditt mående skrämmer dig om ni önskar en liten tvåa! För mig var det värt det även om det var jobbigt under tiden... Krya på dig! :)

Förstår oron, men kan trösta dig att graviditeter är så olika. Med första både jag bara illa precis i början och spydde aldrig. En ganska enkel graviditet så räknade med att andra skulle vara likadan. Icke sa Nicke. Mådde illa och spydde precis hela graviditeten, kunde inte ens dricka vatten utan att kräkas, samtidigt som man skall ta hand om en väldigt aktiv 1-åring. Det är ju värt det i slutändan och man accepterar det på något vis. Nu är det värt allt när man ser hur roligt barnen har tillsammans.

Innan den här andra graviditeten fick jag bara höra att "alla graviditeter är olika, det behöver INTE ALLS bli lika jobbigt som den första". Och så kan det ju va, men jo, det blev nästan likadant fast jobbigare. När illamåendet började tänkte jag "jag var nog inte så psykiskt förberedd på det här igen som jag trodde...". Det har helt ärligt var svinjobbigt rätt ofta. Både pga hur, som du så bra beskriver i ditt blogginlägg, själva illamåendet tär psykiskt, men också för mammahjärtat när jag inte orkar leka och ta hand om Charlie som vanligt. Men med hjälp från vänner och familj har det gått och Charlie har vant sig vid att jag är som jag är nu pga illamåendet och foglossningen. Nu när jag är i v.35 känns det lättare psykiskt (även fast jag bryter ihop 2-3 ggr i veckan) för nu ser jag nästan mållinjen och bilden av hur jag "snart" (beroende på om det blir lika mycket övertid som sist hehe) kommer få hålla bebisen i famnen är jättetydlig - och jag har blivit bättre på att be om hjälp! I mitten av graviditeten tänkte jag att jag ALDRIG kommer orka med en tredje graviditet. Men nu känner jag att det kaaanske kommer gå om det får gå en längre tid. Det är jättejobbigt, men det går. Hoppas innerligt att du får mindre illamående under din andra graviditet än som det var med den förra! Men skulle det bli jobbigt finns jag här om du behöver prata och gråta ut! Många kramar

Ja man kan ju aldrig veta. Det är hemskt att må illa. Med barn 1 mådde jag ganska illa, barn 2 kräktes jag från jag plussade varje dag till sista dagen på förlossningen. Gick upp massor i vikt då enda gången jag mådde mindre illa var när jag hade något att äta på. Nu barn nr 3, var lite "lätt illamående" några veckor i början, sen mått prima. Så 3 heeelt olika.. :)

Det är helt klart olika för alla, som tidigare har skrivit, men för mig blev 2an ännu sämre och jag var helt sängliggande första och sista tiden så min man blev mer eller mindre ensamstående med vår son de perioderna. För mig/oss har det blivit så att vi inte orkar ge oss in i det en tredje gång, just på grund av illamåendet och jag har verkligen fobi för magsjuka pga av Flashback. Fy så segt att det ska påverka så!

Jag hade samma lillamående som dig med min första. Från vecka 6 till vecka 43, då har jag kräkfobi och grät mig igenom veckorna med ångestattacker som avlöste varandra. Så fruktansvärt! Blev gravid igen, med tvillingar dessutom men mådde då bara LITE illa under några veckor. Alltså lite som en någon timme på kvällen! Helt sjukt att det kan vara sådan skillnad. Nu fick jag andra bekymmer den graviditeten men jämfört med den första kändes det som rena rama barnleken 🙈

Med första barnet mådde jag så illa och långt in på graviditeten. Med andra barnet var jag bara illamående i några veckor och inte så farligt alls.

Med första barnet mådde jag så illa och långt in på graviditeten. Med andra barnet var jag bara illamående i några veckor och inte så farligt alls.

Jag kommer inte ihåg exakt hur länge jag kräktes med första barnet men in i tredje trimestern åtminstone. Tyckte ändå inte det var så jobbigt då jag ändå var pigg och mådde bra psykiskt. Andra graviditeten mådde jag SÅ illa typ konstant sjösjuka men kräktes rätt sällan och det varade bara till vecka 15. Jag var också sinnessjukt trött, orkade ingenting och tyckte ingenting var roligt. Minns att jag sa till mig själv ”aldrig, aldrig mer”. Fast det hade jag förträngt så fort jag slutade må illa.

Angående din magsjuka måste jag tipsa om probiotikakapslar. Jag tog typ fyra om dagen efter jag var magsjuk för några veckor sen och tyckte det hjälpte. Apoteket har små förp med typ 15 kapslar som är ganska billiga.