ANNAWII ♥

Sedan jag började få värk i början av året och sedan hittade knölen i bröstet har jag börjat "downsizea" när det kommer till det mesta. Jag har dragit ner på skärmtid, shopping, "måsten" och på krav på mig själv. Jag har i stället lagt mer fokus på vad som gör mig glad i det långa loppet snarare än för stunden. Det är så lätt att tro att man bara måste ha en massa saker för att kunna vara lycklig men när man sakta men säkert börjar skala bort det inser man att så inte är fallet. 

Självklart kan jag unna mig något fint nu med och tycker att det kan vara superkul att köpa något nytt men jag känner mindre och mindre hets kring det. Förut kände jag att jag måste ha nåt nytt att visa upp här hela tiden och att allt skulle vara så perfekt men jag känner mer och mer att det glider bort från mig. Jag vill hellre visa upp samma plagg i olika looks, vårt fina hem som jag abslut INTE gör om efter säsong och visa er att man inte måste konsumera nytt hela tiden för att ha det fint och inspirerande. Jag vill heller inte visa upp allt utan spara en del godbitar för mig själv så att jag på riktigt gör saker för min och min familjs skulle och inte för att visa upp.

Förut kunde jag nästan få ångest när jag såg hur inredningskonton på instagram gjorde om i princip en i månaden och hur allt var perfekt krispigt exakt jämt. Men i dag känner jag faktiskt att det glider ifrån mig och att jag inte längre känenr mig inspirerad eller stressad av det. Självkart är det roligt att följa inspirerande konton men det får gärna vara något som sticker ut ur mängden eftersom jag själv inte har ett hem som passar in i det perfekta instagramflödet.

Jag har helt enkelt börjat stanna upp oftare för att reflektera, se mig omkring och lyssna innåt snarare än att gasa på i ekorrhjulet. Självklart vore det trevligt att ha mer pengar och kunna fullfölja vissa större drömmar men samtidigt värdesätter jag min tid så otroligt mycket. Jag vill att en i familjen ska kunna jobba lite mindre än den andra för att vi alla ska få mer livskvalité och det går faktiskt när vi bor som vi gör. Det blir billigare att bo på landet eftersom man inte utsätts för samma frestelser och lockelser som i stan och det är skönt i den fasen jag är i nu.

Det är absolut inget fel att lockas och leva det livet och det var inte länge sedan jag själv var där men jag är tacksam att jag tagit en liten sidoväg och på så vis får möjlighet att utforska något nytt. Som nu när jag skriver detta vänder jag mig om mot vårt snedtaksfönster och blickar ut över lilla Bullerbyland med sådana där vita "tussar" som sakta svävar i vinden och känner att vi bor på en magisk plats. Tänk att vi hittade hit i rätt tid i livet och tänk att detta sneda charmiga lilla 1920-talshus kom i vår ägo. Det är jag väldigt tacksam för och jag hoppas att jag fortsätter sakta ner i mitt "mindset" och lever här och nu för vi vet aldrig vad framtiden kommer med.

Hur känner ni för detta, är det något ni tänker på?

Så fint Anna. <3 Jag är likadan men har nästan alltid varit det, iaf vad gäller shopping och materialism. Jag tycker om böcker och mina kortlekar ju, så det unnar jag mig ibland, men annars är det oftast underkläder och andra måsten jag är ute efter när jag ska shoppa.

Börjar mer och mer längta ut till landet/naturen. Det är jätteskönt att bo nästan mitt i stan, med 7 minuters cykeltur till jobbet, men samtidigt saknar jag mycket från landet. Mina föräldrar bor helt perfekt, då bussen in till stan tar 10 min men de har en vacker granskog 50 meter från sitt hem (lägenhet). Så härligt tyst och lugnt det är att sova hos dem, att gå runt i skogen utan att springa på 100 personer... Jag saknar ofta den närheten till tystnad och natur. Men kanske är det något vi ger oss på i framtiden. Jag och killen är inte "husmänniskor" men vem vet... :)

Hör inte till inlägget men hur hanterar du och tänker runt dina katastroftankar? Jag mår så dåligt nu och är alltid så orolig. Det förgör mig. Förlåt om det låter som att du är sån, menar inte det. Ex har jag haft ont i magen idag vilket jag aldrig brukar ha och hispade upp mig så över detta och att jag nog har cancer och att detta blir min sista sommar. Kom att tänka på dig och knölen och undrar som sagt om du har nåt konkret tips för att orka?

Tack för svar om oro. Ska hålla utkik om du lägger ut inlägg. Många säger att man ska leva i nuet i stället men det är ju det jag tycker jag gör för mycket. Som att varje dag nästan.är min sista.
Märkligt du skriver om oro för huset för det här jag haft sen vi flyttade in i vårt för 8 år sen. Att taket ska mögla el elen explodera o sånt. Blir trött på mig själv.

Jag vill gärna bo i en stad och inte på landet, men det är väldigt viktigt för mig att inte bo i innerstan utan faktiskt en bit ut bland all grönska, skog och så vidare. Jag vill ha närhet till pulsen på så sätt att man kan gå ut och äta middag eller gå på bio någon kväll, slippa känna mig beroende av bil och kunna gå runt i närområdet. Dock älskar jag mina föräldrars sommarställe 1 timme från stan, ännu mer sedan jag själv fick barn. Innan blev jag lätt rastlös där, nu är det superskönt att åka dit med sonen. Min syn ändrades nog en del när jag själv fick barn :)