ANNAWII ♥

Som ni säkert vet vid det här laget lider jag av katastroftankar och försöker ständigt att jobba med dem. De är absolut inte borta och blommar oftast upp när jag är trött och slut eller stressad eftersom jag har som minst motståndskraft då. Jag tycker dock att jag kommit en bit på vägen då jag försöker hantera dem med ett större lugn och ro nu.

När de dyker upp är de lika starka som förut och jag får lätt panikångest (just nu är det för att jag sett några hästmyror på gården och fått för mig att de kommer ta över huset) och kroppen reagerar med att gå i gång på alla cylindrar. Det blir väldigt fysiskt och det påverkar såklart hjärnan som sätts i någon slags "fly"-mode. Skillnaden mot förr är att jag inte agerar på samma sätt som innan utan i stället försöker lugna mig i stället för att gå "all in" på känslan. På så vis får jag ner kroppen i varv och kan sakta men säkert tänka logiskt. Jag försöker även tänka "det som händer händer" och det hjälper också. Jag har ju jobbat mycket med acceptans i år som jag skrivit om tidigare och detta blir en del i det.

Jag tror att det är viktigt att inte tillåta sig själv att gå in för mycket i dessa tankar och att "vila" från dem även när man är orolig. Slå bort tankarna, tänka på annat och framförallt göra något med kroppen eftersom den ofta triggar huvudet. Det är inte alltid lätt då jag här en "allt eller inget"-människa som är oroar mig en del men jag tycker att jag blir bättre på det och jobbar verkligen med mig själv.

När det kommer till sjukdommar börjar det bli MYCKET bättre och det är väl för att det varit så mycket inom närmsta familjen det senaste året så jag har lärt mig att "njut av livet medan du kan och oroa dig inte för sånt som inte finns". Det jag har svårast med är huset och det beror nog mycket på att: 1 - Jag har aldrig bott i hus så jag har ingen vana av allt man måste tänka på, 2 - Jag är orolig för att vi ska hamna i ekonomisk bankrutt ifall nåt händer. Jag vet inte riktigt vad sistnämnda kommer ifrån då jag i princip skulle kunna bo med min familj i mitt gamla flickrum eftersom allt som betyder något för mig är att jag får vara med min familj. Men det är kanske en rädsla många arbetarklassbarn har då man sett sina föräldrar och vänners föräldrar fått kämpa. Känner någon av er igen det?

Det jag vill komma fram till är i allafall att det går framåt tack vare att jag inte agerar på varje katastrof-tanke och när kroppen inte går upp i varv är det lättare för hjärnan att vara logisk. Sedan faller jag tillbaka (som det där med myrorna hehe) och bokar tid för sanering, köper medel och sånt men jag kan i alalfall sova och tänka klart 99% av tiden. Önskar att jag inte var en sån som tänker så mycket i bland men samtidigt gillar jag människor som tänker, funderar och har små egenheter så kan jag bara lugna det lite är jag nöjd. Hypokondritankarna har minskat extremt mycket det senaste året och det är ändå viktigast för ett hus är bara ett hus, medan ett liv är oändligt viktigt och en oro för det skapar betydligt mycket mer ångest.

Hoppas ni inte tycker att det är för rörigt och känner ni igen er får ni gärna dela! 

Jag har ju också katastroftankar och försöker jobba mycket med att jag faktiskt inte kan kontrollera allting här i livet. Ibland känns det som om jag har kontrollen om jag kan "förutspå" att någonting hemskt ska hända, att jag liksom är bättre förberedd då, men det är ju bara en illusion. Egentligen har man ingen aning om vad som händer om en minut, en timme, en dag m.m. Så jag försöker påminna mig om att njuta av nuet och släppa på kontrollbehovet. Som du säger, "det som händer det händer". Man kan inte stoppa det genom att tänka si eller så... :)
Känner igen oron för pengar/boende. Kommer ju också från arbetarklassen och ibland drabbas jag av all ångest mina föräldrar troligen levde med (och fortfarande gör). Jag oroar mig mer för dem än för mig. En sak som skrämmer mig när en av dem går bort är att den andra inte ska klara ekonomin ensam. Jag är rätt lågavlönad och det vore svårt för mig att betala X000 kr/månad även om jag så klart hade velat bidra. Men ja, även den tanken måste jag försöka skjuta ifrån mig och ta problemet när/om det uppstår istället!

Jag kan känna igen mig i en del du skriver, då jag i perioder har hypokondriska tankar. Egentligen så fort jag märker att något avviker, så är det alltid det värsta och jag drar allt så långt. Sen när jag inte tänker så, då är allt väldigt som vanligt och precis tvärtemot.
Jag vill tipsa om MickeGunnarsson på Instagram. Han skriver mycket som lugnat mig i alla fall och vad tankar gör med oss. Jag du kan gå in o kika själv och kanske följa om du gillar det :)

Tack för detta inlägg!! Känner så likt dig ned huset och sjukdomar. (Jag dom kommenterat förut om detta). Min man blir bara irriterad om jag försöker prata om det. Jag avskyr sommaren då man är ute en massa. Är så rädd barnen ska bli påkörda på gatan om han inte har koll. Nu ikväll pratade jag med honom igen men det hjälpte inte. Ska kontakta vc om detta. Har bara så svårt att acceptera att behöva känna så här. Jag vill ha ett liv utan oro. Men det är ju inget man kan kräva. Tack för din fina blogg och personliga inlägg. Du verkar ha ett så mysigt liv med mycket kärlek.

Tack för detta inlägg!! Känner så likt dig ned huset och sjukdomar. (Jag dom kommenterat förut om detta). Min man blir bara irriterad om jag försöker prata om det. Jag avskyr sommaren då man är ute en massa. Är så rädd barnen ska bli påkörda på gatan om han inte har koll. Nu ikväll pratade jag med honom igen men det hjälpte inte. Ska kontakta vc om detta. Har bara så svårt att acceptera att behöva känna så här. Jag vill ha ett liv utan oro. Men det är ju inget man kan kräva. Tack för din fina blogg och personliga inlägg. Du verkar ha ett så mysigt liv med mycket kärlek.

Discover the best ever for free!