Powered by Jasper Roberts - Blog

NÄR MINNENA BUBBLAR UPP

2019-05-06 @ 16:28:00
Här om dagen blev jag påmind om hur otroligt tidigt utseendefixeringen börjar och hur viktigt det är för mig att försöka ge Cornelia all styrka jag kan för att hon ska känna sig trygg i sig själv. Jag slogs tillbaka till lågstadiet och första gångerna jag började märka av att jag inte var enligt normen då jag var knubbig. För det började redan i lågstadiet där jag bodde och det var "normalt" att vi som var lite runda fick höra det, både av vuxna och av våra klasskamrater.
En händelse som jag minns lite extra, eftersom den inträffade varje vecka, var stunden innan gympan i skolan började. Vi hade nämligen en bänk i omklädningsrummet där vi skulle sitta på rad när läraren öppnade åt oss från gympasalen och där placerade de populära tjejerna oss i viktordning. Jag hamnade såklart alltid sist eller näst sist och de populära längst fram, för smal var i princip lika med populär redan då. Jag var lite blyg och osäker så jag låtsades att det inte gjorde mig något och skojade bort det men det påverkade mig såklart jättemycket och jag kände mig annorlunda och konstig.
Jag minns att jag faktiskt i 2:an eller 3:an försökte banta genom att inte äta något och åt superlite till lunch varje dag i skolan. Lärarna såg inget men mina klasskamrater såg och sa till läraren i vår paralellklass, som nog aldrig skulle vinna pris som bästa lärare. Hon tog upp det inför alla och var väldigt tydlig med att säga att hon förstod att jag ville gå ner i vikt men att svälta sig inte var ett bra alternativ. Så förudmjukande och osympatiskt av en vuxen människa!
Dessa minnen, och tusen andra, är inget som jagar mig i dag men de gör mig bekymrad eftersom jag har en flicka som ska växa upp i detta. Nu vet jag inte om det förändrats men ser man på samhället överlag ser jag ju vad som premieras och det skrämmer mig. Jag hoppas att jag kan lära vår lilla tjej att hon duger avsett hur hon ser ut och vad hon presterar. Att hon är bra för att hon är hon och att det räcker. 
Själv hade jag turen att ha ett väldigt tryggt hem där jag kunde andas och känna att jag inte bara dög utan var bra. Det var nog räddningen för mig, annars hade jag nog inte orkat nio år i skolan som knubbig och tjock och de ständiga pikarna det innebar/innebär. Jag önskar dock att alla föräldrar, lärare och vuxna kunde föregå med gott exempel. Aldrig prata dömmande eller premierande om folks utseende, behandla alla lika och att inte benämna folk som "hen den där kraftiga" eller prata om att "Oj vad hen har lagt på sig". För barn är inte elaka, de lär sig av oss och därför har vi ett stort ansvar. Själv kommer jag att försöka att göra allt för att Cornelia ska se människor och inte utseende och jag kommer inte att kommentera hennes kropp utan den får vara vad den är - en kropp.
Hur känner ni för detta?
Taggar: Mobbad, Mobbning, Mom life, Utseendefixering, mom life;
Kategorier: PERSONAL 8

Kommentarer:
#1: Iza
2019-05-06 @ 20:12:23

Vilket viktigt och bra inlägg!! Förstår dig och din oro, och så tråkigt att höra om hur du blev behandlad. Jag minns vad som påverkade mig mest och det var MTV. Uh vad jag strävade efter ett utseende som Britney, Aguilera eller 50-cents bakgrundsdansare..
själv har jag en son men det finns bekymmer även där. Sex år och pratar redan om hur han ska få stora muskler. S”Hur får man en sån kropp mamma? Som superman?” Ja... vad säger man. Och ”jag vill inte ha den där vinterjackan för den gör mig tjock”. Jag funderar ju på om det är jag själv som kan ha uttryckt mig så dumt men det har jag svårt att tro.

Svar: Ja i dag drabbar ju utseendehetsen män allt mer också, så trist! Man önskar att det kunde finnas en bättre bredd på förebilder för barn så att allt inte skulle handla om stora muskler och pinnsmala midjor :(.
kram
ANNAWII

#2: Iza
2019-05-06 @ 20:14:03

(Inte för att jag aldrig utrycker mig dumt, men jag har inga problem med någon vinterjacka menar jag.. 😅)

#3: Citrin
2019-05-06 @ 20:39:16


Jag delar dina erfarenheter Anna. Jag var också rund redan runt åldern 5-6 och barn var ju blixtsnabba med att kommentera. Tyvärr även vuxna, skolsköterskor har jag inget till över för, de jag träffade älskade att vikthetsa! Fick riktiga anorexitips som att "suga på lite is om du är hungrig". Usch. Många underviktiga säger att de led av att vara smala som barn men jag ser en stor skillnad i hur vuxna hanterade de olika viktproblemen. Till de smala sa man "Det gör inget, du ska se att du kan arbeta som fotomodell när du blir vuxen!" Men till oss runda så var det "Det gör inget, du ska se att du växer på längden och blir av med den runda magen!". Så vi skulle förändras, annars dög vi inte var budskapet... Som du vet så var min mamma en av mina stora mobbare. Det går inte att beskriva så ont hennes ord gjorde. Det enda ett barn vill är att duga. Jag drack saltvatten för att försöka kräkas upp mat, började slänga halva portionen middag, och fick ångest av typ 100 olika matvaror... Och där kom skolsyster snabbt farande "Så bra du börjar gå ner i vikt!" och aldrig frågade hon HUR. Fy fan vad vuxenvärlden svek mig. I flera år önskade jag mig grav anorexi för att äntligen göra mamma nöjd när jag låg där på sjukhus med sond. Men jag "misslyckades" med det. Tack gode Gud känner jag idag!
Tror du kommer vara en fin förebild för Cornelia. Du är så medveten om hur hemskt man mår av dessa situationer. Kram!

Svar: Det är så otroligt hemskt och särskilt att du inte hade det tryggt hemma. Jag fattar inte hur du klarade det för det var min säkra punkt i livet när det var som värst. Tycker du gjort det extremt bra och du är verkligen en fin människa med hjärtat på rätta stället och dessutom smart och klok <3.
Tack fina du! Jag hoppas verkligen det och då jag stått på båda sidor hoppas jag kunna ha lite kött på benen inför skola och tonår!

Kram
ANNAWII

#4: Anna
2019-05-07 @ 12:14:23

Bra inlägg! Förstår att det är extra viktigt för dig. Att få barn triggar igång mycket tankar och minnen, goda som hemska. Vet ju att du tidigare varit öppen kring din tidigare ätstörning, känner du dig "frisk" nu och kan äta all mat? Inlägget handlar ju inte om det och förstår om du inte vill svara på frågan, men tanken slog mig bara. Tror du att du kommer att berätta för Cornelia sedan när hon blir större? Med vänlig hälsning, Anna

Svar: Jag vet inte riktigt hur jag kommer att göra med det, hon är ju så liten än så vi får se hur hon blir när hon blir äldre. I vissa fall kan det ju vara triggande och i andra fall kan det bli tvärtom så vi får se. Jag vet ju i allafall vad jag ska hålla koll på då jag både varit överviktig och haft anorexia så jag känner ändå att jag har lite koll på vad man ska och inte ska göra.
Kram
ANNAWII

#5: Anonym
2019-05-08 @ 07:39:50

Citrin intressant att läsa jag upplevde det alltid tvärtom. Va "för" smal och de va på mig konstant eller är fortfarande, 34 år gammal. I vuxen ålder kommer främmande fram och säger oj har du kunnat få ett barn, men mer kan du inte få va (har inte försökt få fler har varit nöjd), sökte ett jobb i butik en gång och de sa du verkar ju jättetrevlig men kan inte ha dig ute i butiken bland folk så smal som det ser ut. Vad man än kontaktar vården för är ju inte ofta men om man typ har ett eksem så ska de varje gång typ du får ju skylla dig själv för du måste ju svälta dig. I högstadiet sa läraren du ska till skolsköterskan, så jag gick dit då stod samma lärare inför klassen och sa till dem hon har anorexi, så nu vet alla det, hon är psykiskt sjuk sitt inte vid henne i matsalen hon måste lära sig äta. Så min bästa vän berättade detta för mig men alla andra behandlade mig som jag vore psykisk sjuk och spetälsk. Jag har hur många galna exempel som helst. Och det intressanta va att jag tänkte alltid de som är överviktiga de verkar få va i fred så det kankse bara är att man utgår från sitt eget. Det handlar nog mest om att man ska va som alla andra.

#6: Anonym
2019-05-08 @ 07:39:51

Citrin intressant att läsa jag upplevde det alltid tvärtom. Va "för" smal och de va på mig konstant eller är fortfarande, 34 år gammal. I vuxen ålder kommer främmande fram och säger oj har du kunnat få ett barn, men mer kan du inte få va (har inte försökt få fler har varit nöjd), sökte ett jobb i butik en gång och de sa du verkar ju jättetrevlig men kan inte ha dig ute i butiken bland folk så smal som det ser ut. Vad man än kontaktar vården för är ju inte ofta men om man typ har ett eksem så ska de varje gång typ du får ju skylla dig själv för du måste ju svälta dig. I högstadiet sa läraren du ska till skolsköterskan, så jag gick dit då stod samma lärare inför klassen och sa till dem hon har anorexi, så nu vet alla det, hon är psykiskt sjuk sitt inte vid henne i matsalen hon måste lära sig äta. Så min bästa vän berättade detta för mig men alla andra behandlade mig som jag vore psykisk sjuk och spetälsk. Jag har hur många galna exempel som helst. Och det intressanta va att jag tänkte alltid de som är överviktiga de verkar få va i fred så det kankse bara är att man utgår från sitt eget. Det handlar nog mest om att man ska va som alla andra.

Svar: Men så obehagligt! Jag förstår verkligen inte varför människor måste vara så dömande mot andra och i ditt fall även väldigt diskriminerande om du inte fick ett jobb pga av det, inte okej någonstans!
Kram
ANNAWII

#7: Citrin
2019-05-09 @ 14:57:19

Anna: Jag började med självskadebeteende när jag var runt 13 och hade mycket ångest, depressioner och ångestproblem redan i tidiga tonåren. Kan verkligen undra hur det hade varit att ha en trygg punkt i hemmet då? Hmm. Det har nog gjort mig väldigt hemmakär som vuxen. Nu har jag noga skapat mig en trygg punkt och har stort behov av att få vara hemma och känna mig bekväm ofta.

Anonym: Beklagar att du blivit så illa behandlad, det är fruktansvärt, särskilt med lärare som beter sig som monster! :( Men jag måste ändå tillägga att nej, detta handlar inte om att man bara utgår från sig själv. I samhället blir överviktiga/feta människor systematiskt diskriminerade enbart p.g.a. sin övervikt. Det finns många studier och forskning som visar att överviktiga t.ex. får sämre vård och diskrimineras på arbetsmarknaden. Motsvarande finns inte för underviktiga. Jag vill inte nedvärdera någons personliga upplevelser som kan vara hemska, men det är ren fakta att överviktiga som grupp stöter på större motgångar vid jobbsök, sjukvård, sociala situationer m.m. Viktigt att den informationen sprids så att folk kan granska sina fördomar. Vet att Anna för ett tag sedan skrev ett inlägg om hur tydligt det var att folk behandlade henne sämre när hon var överviktig än när hon var smal.

Svar: Jag tror absolut det hade gjort lite skillnad, du hade haft en "viloplats" för hjärnan. Jag älskar ju också att vara hemma och det kanske beror på att jag associerar det med trygghet. Hoppas så att jag kan ge samma till lillan men hoppas även att skolan och kompisar kan ge den tryggheten <3.
Kram
ANNAWII

#8: Anonym
2019-05-10 @ 12:40:24

Citrin: nej jag har ju inte den erfarenheten av att vara överviktig så det kanske är "värre" . Men när man tittar på det så finns det faktiskt inte så mycket forskning hur underviktiga har det men det kanske beror på som du säger att samhället inte ser det som ett lika stort problem, så därför har de inte lagt nån energi på det . Det jag menade va mest att det känns som man får aldrig va annorlunda på nått sätt för då blir man illa behandlad. Jag har blivit så sjukt illa behandlad i skola och vård och jobbsök ja på de flesta ställen. Men det hade kanske som du säger varit ännu värre om jag var överviktig.

Min profilbild

Kontakt samarbeten: annawiiblog@gmail.com »

bloglovin

Arkiv

2019:

01 02 03 04 05

2018:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2017:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2016:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2015:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2014:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2013:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2012:

01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

2011:

02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12
RSS 2.0