ANNAWII ♥

Jag har skrivit lite om balans här på sistone och en sak jag skulle vilja hitta en bra balans på för mig är egentid. Sedan jag fick Cornelia har jag inte prioriterat det alls och jag har helst av allt velat ta med henne vart jag än ska eftersom jag tycker det är mysigt och roligt. Det tycker jag fortfarande och jag vill gärna dela så mycket som möjligt med henne men jag tror även att jag kommer må bra av att göra något helt själv också.

Det behöver inte vara något stort och extravagant utan kan räcka med en glöggkväll på jobbet, en middag med Micke eller häng med någon vän i bara någon timme. Jag har inte behovet av att komma hemifrån en längre stund än och känner inte att det är något jag ska göra bara för att det är så man ska göra men lite korta stunder tror jag kan vara bra. Tyckte det var jättejobbigt att åka i väg på ABC-kursen som jag gick men väl där fick jag energi och det var skönt att få göra nåt för mig själv och bara vara Anna för en stund.

Detta är något jag sla försöka ta tag i 2020 och jag ska se till att ta lite hjälp av mamma och pappa i form av barnvakt då och då. Kanske äta lunch ute i stan med någon vän, lägga lillan tidigare på kvällarna så jag och Micke får ensamtid ihop och gå ut och äta med grannarna någon helg. Säkert självklarheter för många men inte för mig såd et räcker absolut för att jag ska få vara bara jag för en stund.

Det som är skönt är att jag aldrig känt press eller stress kring detta trots att jag läser och lyssnar på väldigt många bloggar, poddar och Instagrams där man nästan ses som konstig om man är som jag. Det har varit fullt naturligt för mig att helst vilja vara med Cornelia för jag älskar att vara med henne och tycker att det är så himla kul att ta med henne överallt så vi får uppleva allt tillsammans. Det är iget som premieras i vårt samhälle i dag men jag är så pass trygg i mig själv och min mammaroll i dag att jag inte påverkats av andra ideal utan gått på min egen magkänsla.

Men lite egentid känner jag att jag behöver nu då jag vissa dagar bara leker, tar hand om och är mamma (när man bor som vi och inte har körkort blir det såklart extra mycket krav på en då vi inte kan åka i väg och hitta på saker) så det ska jag se till att ta. Får se hur det går men är sugen på middag ute med bara vuxna en kväll, lunch med någon vän och gärna lite umgänge med mina arbetskamrater utanför jobbet. Blir julmiddag ute nästa lördag och sedan ska Cornelia åka på Pettson och Findus med sin mormor och morfar dagen efter så då blir det väldigt mycket "Anna"-tid hihi. Tror jag och Micke ska passa på att gå på en julkonsert då så det blir mysigt!

Hur är ni som förälder, är ni som jag eller behöver ni mycket egentid?

Fint inlägg med stor igenkänning. Vi har lite olika förutsättningar, men jag tänker att det är befriande att du lyfter detta då normen ser lite annorlunda ut än hur du och jag har det och upplever detta med egentid, precis som du skriver i ditt inlägg.

Åh jag är en såndär hemsk vän som alltid hoppas att vännerna inte tar med sig barnen när vi ses. :P Man kan ses så himla sällan nu för tiden att när man väl får till det är skönt att verkligen bara kunna snacka i lugn och ro. Det går ju aldrig med små barn runt sig... Blir så märkliga samtal om någonting jobbigt har hänt som man berättar om och så tittar man samtidigt på en mamma som försöker plocka ut grus ur sitt barns mun och säger "Åh vad svårt för di.. Nej, men du får inte! Sluta nu! Eeh… Ja, umm vad sa du nu igen, ursäkta??"... en av anledningarna till att jag inte vill ha barn är ju att jag verkligen värderar egentid och måste få sitta helt ostörd ibland. Men man får ju göra det som passar en själv bäst. Det finns inga regler ju. :) Kram

Känner verkligen igen mig. Min sons pappa har varit raka motsatsen vilket gjort att jag tyckt det blivit väldigt jobbigt faktiskt. Han vill att vi ska göra mycket saker tillsammans medan jag vill fokusera mest på vår son då han för min del går före allt. Jag vill vara med vid nattningar, alla nätter osv (i den mån det går såklart, jag har missat detta vid t.ex. en jobbresa när han precis hade fyllt 2) medan hans pappa inte riktigt förstår mig. Kanske är det hur man är som person eller att vi mognar in i rollerna olika snabbt, jag vet faktiskt inte. Jag känner mig väldigt självsäker men tycker det är jobbigt när han är så och hans familj tränger sig på och ska ta över, tiden med min son är så himla dyrbar, och ännu mer dyrbar blir det ju när man börjat jobba i och med att man inte ses alla timmar om dygnet.
Några tips på hur man kan tackla detta? Förstår såklart att det är lättare att stå stadigt om man jämför sig med kändisar eller personer man inte känner, men när trycket kommer från delar av familjen som man inte kan säga ifrån lika naturligt med som ifall det vore ens egen som man vuxit upp med t.ex.