SAKER JAG SAKNAR
2020-04-30 @ 12:13:00
Nu börjar jag sakta men säkert vänja mig vid livet under Covid-19. Att vara mer isolerad, nästan enbart träffas utomhus och på avstånd, inte få träffa de äldre, Facetimea i stället för att ses, absolut inte kramas med någon annan än "C" och Micke, ställa in sig på att kanske behöva föda själv, inte ha tillgång till någon barnvakt och så vidare. Det går bra och livet rullar på nu när man blivit van men vissa dagar sköljer det bara över mig, hur mycket jag saknar mina älskade nära och att få vara nära dem.Jag saknar mina föräldrar något enormt och även om vi ses lite då och då utomhus med avstånd är det absolut inte samma sak. Jag saknar att få krama dem, att få känna mammas trygga svala hand på min axel de dagar graviditeten och livet känns lite tungt, att spontant kunna åka och hälsa på dem och sova över när Micke jobbar, att få se lilla "C" sitta i morfars knä och läsa en bok. Allt sånt där som var så självklart för bara några månader sedan men som nu känns så otroligt långt borta.
Jag saknar även Mickes föräldrar så att det gör ont i hjärtat och får lite lätt panik när jag tänker på att vi inte vet när vi kommer få träffa dem igen. Tanken var att åka dit sista veckan på semestern i augusti men vi har ju ingen aning om hur det kommer se ut i sommar. Om det är samma restriktioner som nu funderar vi på att åka till Östersund, ta in på hotell två nätter och hälsa på dem utomhus så vi får ses lite i allafall. Dock är ju jag höggravid då och därmed i en riskgrupp, som det verkar nu, så vi får se hur vi gör. Kanske får vi bo i stugan och pendla mellan så att vi får ses och framförallt så att lilla "C" får träffa sina älskade farföräldrar.
En till sak jag saknar är normalt umgänge och att inte behöva tänka 1000 gånger om varje möte med en annan människa är okej. Nu har vi tur som har vår lilla "hub" med två fmailjer som har barn på samma förskola som vi umgås i bland med och det gör mycket. Bara att få vara "normal" en fredagskväll och prata med andra vuxna gör så otroligt mycket för mig nu när jag är så isolerad. Men jag saknar alla mina gamla vänner som bor i stan och önskar så att vi fick ses men det känns oansvarigt att ses annat än ute och då vi bor så långt i från varandra är det svårt.
Saker jag inte saknar är att resa, gå ut och äta och sådana saker, sånt man kanske trodde att man skulle sakna mer än man gör. När hela världen helt plötsligt kastas omkull inser man verkligen vad som är viktigt och det är relationer och möten med andra människor. Att få prata med en annan människa på nära håll, en kram, en stöttande hand på sin axel, ett skratt och ett leende där man ser alla skrattrynkor som formas kring ögon och mun, att få torka en älskads tårar och ge en stöttande kram. Bara att få vara nära de man tycker om och själv få välja när, vart och hur man vill träffas. Det saknar jag och jag längtar så till jag och "C" kan sova över hos mina föräldrar när Micke jobbar helg och till bilen bär av mot Jämtland för att få bo hos mina svärföräldrar i några dagar. Tanken på det gör mig både glad och sorgsen, glad för att jag längtar och sorgsen för att jag inte vet när det kommer att ske.
Vad saknar ni mest i dessa tider?
Kommentar:
#1:
Hannas krypin
Det är verkligen en tuff situation, något som vi inte är vana vid. Jag vill tänka att något gott ändå kommer komma ur det hela i slutändan. Tänker framför allt på medvetenheten om vad som verkligen är viktigt och som betyder något.
Svar:
ANNAWII
