ANNAWII ♥

Jag har lyssnat väldigt mycket på Julia Adams och Beatrice Eli's låt "Julia" för den är så otroligt vacker och känslosam. I låten talar de till dem själva när de var unga och låten går verkligen rakt in i hjärtat på mig då jag absolut inte var snäll mot mig själv under så otroligt många år. Hur jag redan från ung ålder försökte anpassa mig för att passa in trots att jag absolut inte gjorde det och hela tiden kämpade i motvind. Hur jag vred och vände på mig själv för att vara rätt men aldrig riktigt lyckades.

Det skär verkligen i hjärtat när jag ser tillbaka och ser hur himla fin och underbar människa jag var men att jag aldrig förstod att jag räckte till mer än nog. Att allt inte var yta, att jag hade nåt annat än det. Ett fantastiskt fint hjärta, mod och humor. Men redan från tidig ålder räknades bara yta där jag växte upp och det var tufft för en liten knubbig, fräknig tjej med lite för lång lugg som täckte ögonen. 

I dag kan jag se tillbaka på hur jäkla underbart fin jag var och hur modig jag var ända fram till allt vände i 4:an. För fram till dess vågade jag ändå vara mig själv och var trygg trots små gliringar, att jag fick sitta längst bak i ledet in till gympan för att jag inte var lika smal som de andra tjejerna och att jag aldrig blev bjuden på några partyn. Men i 4:an bytte vi skola och allt vände på en femöring, jag tappade all trygghet och ville bara passa in så allt gick ut på det. Önskar så att jag bara hade kunnat vara snäll mot mig själv, vågat vara mig själv och skitit i de som inte uppskattade det.

I dag försöker jag verkligen älska mig själv för den jag är och jag accepterar och tar hand om mina egenheter. Jag passar inte alltid in för jag kan vara lite annorlunda, är känslig och introvert (inte bästa egenskaperna i dagens samhälle) men jag tycker om den jag är och vill inte tumma på det längre. Jag vet i dag att jag har världens finaste hjärta och att det är värt väldigt mycket. Att det räcker och blir över och att jag inte vill ha människor som vill förändra mig i mitt liv längre. Jag omger mig av de som accepterar och respekterar mig för den jag är och jag strävar inte längre efter att bli sedd som nåt annat.

Jag är tacksam och glad att jag hittat hit för nu har jag en så viktig uppgift och det är att försöka ge mina barn denna trygghet från start. Jag ser så mycket av mig själv i Cornelia och jag vill att hon ska få vara den hon är för alltid. Att hon ska känna trygghet i sig själv och vara sin egen bästa vän. Det är så svårt när dagens klimat är så hårt och vi hela tiden matas med hur vi ska vara men jag ska göra allt i min makt för att få henne att att hitta en grundtrygghet. Det gav mina föräldrar mig men tyvärr slets den sönder i skolan och jag hoppas så att det inte händer mina barn. 

Vi föräldrar har en så otroligt viktig roll men även skola och vänner så man får verkligen göra det man kan. Visa att olika är bra, låta barnen var sig själva och inte puscha dem in i en mall. Det kommer ändå att hända i skolan och av vänner så hemma behöver de ha en trygg hamn och famn där de får leva ut sig själva och förhoppningsvis bli så pass starka att de kan stå emot påtryckningar utifrån. För jag vill att våra små hjärtan ska få möjlighet att växa upp och känna sig trygga och tycka om sig själva även när omvärlden gungar. Jag vill att de ska vara snälla och förlåtande mot sig själva, precis som man är mot sin bästa vän!

Hur känner ni kring detta?

 

Bra skrivet!
Jag känner likadant, att trots den grund man fick hemmifrån låg det liksom i tiden när vi var små (jag är född 1983) att allt handlade om yta. Som att vi, speciellt som tjejer, bara hade ett värde i vårt utseende. Ingen skugga över våra föräldrar men jag tror inte att de, iallafall inte mina, tänkte så mycket kring de värderingar och sätt att vara som vi gör idag. Min mamma bantade jämt vilket ju gjorde mig och min syster väldigt uppmärksamma på hur vi såg ut etc. Hon menade ju såklart inget illa med det men idag aktar jag ju mig som attan för att ens kommentera min egen eller andras kroppar eller utseende. Speciellt när barnen är närvarande! Försöker kommentera barnens fina egenskaper mer än att säga att de är söta och gulliga hela tiden även om jag såklart tycker det :)
Vill aldrig att min flicka ska känna att det är viktigast att vara fin, söt och till lags! Inte min pojke heller för den delen men tror risken är större för töserna.
Tänkvärt hur som helst!
Kram M

Blev verkligen berörd av din text. Var också ett utsatt barn i skolan. Ärren sitter kvar i ens kropp och jag tror att jag projicerar den rädslan på mina egna barns framtida skolgång. Men som du säger att ha en trygg familj att växa upp i med stöd hemifrån är väldigt viktigt. Jag hade inte det och hade exakt noll verktyg att bemöta mina mobbare. Allt jag ville var ju att passa in även om det slarvade bort allt som var jag. Har minnesluckor från den värsta tiden av min skolgång och än idag är jag otroligt konflikträdd vilket ibland lett till när jag umgås med människor med ”köra över personligheter” att jag lagt mig platt bara för att jag inte orkar hantera den oroliga känslan av att inte vara omtyckt. Men jag försöker att göra det jag kan för mina barn och att ge dem en bra självkänsla och rusta dem för samhällets klimat. Även om jag vet att de kommer utsättas för taskiga människor. Men jag tror att alltid visa att man finns där och lyssnar på dem är en bra nyckel till att de ska våga berätta om något är tufft och jobbig. Det jag gör varje kväll är att fråga om vad det bästa vart med dagen och på det viset öppnar vi upp för en konversation om hur dagen varit. Både de bra och dåliga. Tack för att du delar med dig. Tycler du verkar vara en helt fantastisk fin människa ❤️( (har följt dig i säker 10 år men kommenterar sällan)

Åh! Men så fint 🧡

Åh! Men så fint 🧡