ATT FÖLJA SIN EGEN SORG...
2022-05-03 @ 05:49:00Du har så rätt Anna! Varje människas sorg är unik och alla hanterar den på bästa sätt utifrån sina egna känslor och förutsättningar. Inget är rätt och inget är fel.
Sen får man inte glömma att en del aldrig får några tecken eller känner någon närvaro från den som gått bort. Det är också något personligt och inget jag tror man ska gå och vänta på, även om jag har stor förståelse för att man ändå gör det.
Kommer det så kommer det och om det inte gör det kan man också känna förtröstan i att den som lämnat oss har fått ro och kunnat släppa det här livet.
Många kramar från Maria
Det är ju jättesvårt att veta vad man ska säga eller inte säga när någon har gått bort. Själv blev jag väldigt spirituell och läste in tecken i allt, hela tiden. För mig var sådana texter väldigt tröstande. Jag känner mig glad för att folk vågar säga/skriva nåt alls, hellre det än att man inte vågar närma sig.
Sorg är svårt. Tänker ofta på ordspråket att sorgen är randig. För mig är det att man kan behöva växla mellan att bara få vara ledsen och att vara ”vanlig” . Ibland behöver man gå in fullkomligt i sin sorg, ibland behöver man ta en paus från den. Men den där pausen och även den djupa sorgen ter sig så olika för alla när och hur den sker tror jag iaf. När min pappa dog var allt nattsvart de dagarna innan jag förstod att nu var slutet nära. Dagen han dog var den bottenlös, förstod inte hur jag skulle kunna gå vidare i livets alla skeenden utan honom. Efter den mörkaste tiden kom en tid av sorg som alltid fanns med men ljusglimtar kunde titta fram. Jag pratar mycket om min pappa och barnens morfar som de aldrig fick träffa. Han kommer alltid vara en viktig del av mitt liv, om än på ett vis jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag pratar även med honom ofta när jag behöver råd, tänker inte så mkt på tecken då utan för mig känns det skönt att bara tänka att han nog lyssnar på mig och knuffar mig åt rätt håll, med eller utan tecken. Det bästa är nog att våga fråga personen som sörjer hur den vill bli bemött. Våga fråga är liksom halva grejen. Kram till dig och barnen
Sorg är svårt. Tänker ofta på ordspråket att sorgen är randig. För mig är det att man kan behöva växla mellan att bara få vara ledsen och att vara ”vanlig” . Ibland behöver man gå in fullkomligt i sin sorg, ibland behöver man ta en paus från den. Men den där pausen och även den djupa sorgen ter sig så olika för alla när och hur den sker tror jag iaf. När min pappa dog var allt nattsvart de dagarna innan jag förstod att nu var slutet nära. Dagen han dog var den bottenlös, förstod inte hur jag skulle kunna gå vidare i livets alla skeenden utan honom. Efter den mörkaste tiden kom en tid av sorg som alltid fanns med men ljusglimtar kunde titta fram. Jag pratar mycket om min pappa och barnens morfar som de aldrig fick träffa. Han kommer alltid vara en viktig del av mitt liv, om än på ett vis jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag pratar även med honom ofta när jag behöver råd, tänker inte så mkt på tecken då utan för mig känns det skönt att bara tänka att han nog lyssnar på mig och knuffar mig åt rätt håll, med eller utan tecken. Det bästa är nog att våga fråga personen som sörjer hur den vill bli bemött. Våga fråga är liksom halva grejen. Kram till dig och barnen
Sorgen går upp och ner. Ibland sköljer den över mig som en stor tsunami och då får sorgen ta den plats den behöver. Det kommer alltid att gå upp och ner, jag försöker att ta emot det som det kommer och inte förneka den. Sen vill inte folk att jag ska ”älta”, men jag ser det inte så. Jag bearbetar och kommer att göra det så länge jag behöver. Älta är ett fult, negativt ord.
Det jag lärt mig när jag själv träffar någon i sorg är; Håll om, håll ut och håll tyst. Att bara finnas där, räcker många gånger.
Anna, våga säg ifrån om någon får dig att känna dig illa till mods. Känner du Mickes närhet, så vila i den känslan, där och då.
Du är fortfarande mitt i en sorgeprocess och det går inte att skynda på den, tror jag.
Önskar dig en fin sommar, med solvarma, gosiga barn och mycket skratt och kärlek.
Åh en stor utmaning i livet tycker jag är att möta personer som är i kris eller går igenom något tungt. Jag har läst till socionom och blir ofta "hobbypsykolog" på fester och så, men ändå blir jag livrädd när någon öppnar upp om att något tufft har hänt. Är alltid så rädd att säga helt fel sak och strö salt i såren. Däremot när det kommer till den omvända situationen har jag alltid stor förståelse för att det är svårt att veta vad man ska till någon som sörjer. Jag antar liksom att ingen vill strö salt i såren? Gick nyligen igenom ett missfall och av någon märklig anledning är det så tabubelagt som ämne. Och det märks! För de flesta vet inte hur de ska bemöta en. Jag tror vänner försökte peppa mig när de sa "du ska se att du snart är gravid igen!" men jag tyckte inte alls om att höra det. För mitt problem var inte att jag inte var gravid, utan att det som hade hänt mig hade hänt. Det var så traumatiskt och för mig låg det långt borta att börja tänka på en ny graviditet. Men ja, samtidigt tror jag just vänner ofta vill en väl.
Kram