SMÅ, SMÅ STEG MOT ATT BÖRJA LEVA, INTE BARA ÖVERLEVA
2022-10-19 @ 06:28:00
Jag reflekterar, analyserar och tänker mycket just nu på allt mellan himmel och jord. Detta år har utan tvekan varit det värsta, jobbigaste och mest ansträngda år i mitt liv. Att mista min man, barnens pappa och bli själv med två små barn mitt ute på landet utan bil i efterdyningarna av en pandemi där barnen är sjuka varannan vecka har slitit något enormt på mig. Allt har handlat om överlevnad, att få vardagen att gå ihop, att finnas där för barnen och även för de omkring mig. Jag har gjort slut på mycket energi och kraft och det börjar märkas. Jag är väldigt slut och det enda jag egentligen har kraft till är mina barn och det är något jag kämpat emot och försökt pusha mig mer men nu börjar jag inse att jag måste börja hushålla med mina resurser en stund. Jag måste lägga fokus på rätt ställen och det är på mig och barnen, inte på att ha dåligt samvete för andra, göra alla "rätt" jämt och vara den duktiga flickan jag varit i så många år.
Nu måste jag börja lyssna mer inåt, vad som gör mig genuint lycklig, vad jag vill göra och vad som gör att vår lilla familj blommar. För vi måste börja leva och inte bara överleva även om det gör så jäkla ont i hjärtat och jag känner mig som en svikare eftersom inte Micke får vara med och dela detta. Men jag vet att han vill det för varje gång jag och barnen är genuint lyckliga får jag små tecken från honom så jag tror, eller nej jag vet, att han vill se mig lycklig igen. Inte stirriga, oroliga, ledsna ögon utan de glittrande blågrå ögonen som alltid lös mot honom.
Men det är en lång väg för jag är väldigt slut och just nu vill jag bara ha lugn och ro men jag tänker att resten av detta år får handla om det. Att släppa lite på de krav jag känt och att lyssna inåt, försöka hitta ro och samla kraft. Sedan börja våga blicka framåt, fundera på vad jag blir lycklig av förutom barnen, vem jag är utan Micke och vad jag tycker om att göra. Jag vet inte det längre men en sak jag vet är att jag älskar skratta. Fick äntligen skratta med mina bästisar när de hälsade på en dag och sedan satt jag, C och A och skrattade en dag så det bubblade i hela magen. Det bästa med det är ju den härliga känslan men även att se hur glada barnen blir när mamma är glad. De har säkert också saknat busiga, skrattiga, fjantiga mamma som jag faktiskt också är.
Så nu har jag bokat in en middag med mina bästisar, utan barn (!), på höstlovet så jag förhoppningsvis får skratta lite och en annan sak jag alltid älskat och som jag och Micke gjorde ofta var att resa. Så nästa år ska vi åka utomlands för att fira att jag fyller 40 år. Både jag och barnen lever upp när vi reser och det är så skönt att få vara på en annan plats. Det kanske kan ses lite som att fly men det är väl ändå okej att få fly nån gång då och då efter det vi gått igenom. Jag gillade även att läsa förr, att pyssla, göra om möbler, inredning och allt sånt men än så länge stressar det mig mer än det ger mig ro och lycka.
Jag får helt enkelt ta små, små steg och se varje litet steg framåt som ett stort framsteg. Det går inte att föreställa sig hur det är att mista sin bästa vän, livskärlek och själsfrände som man blivit vuxen ihop med så tror ingen har något facit för detta. Man får bara aldrig ge upp, kämpa på och ge sig själv en klapp på axeln i bland också. Även när man står still, eller till och med går bakåt tycker jag att alla vi som kämpar med stor sorg gör det bra. Det får jag aldrig glömma, inte ens när det är som värst!
Kram till er ♥
