
Innan Micke gick bort och även året efter hade jag väldigt svårt att leva i nu:et. Jag oroade mig mycket, tänkte hela tiden ett steg framåt, planerade allt i minsta detalj, tänkte ut scenarier och ville ha allt i ordning. Jag var verkligen en "supermänniska" med koll på allt men med det kom också ett kontrollbehov och stress som jag inte tror var bra för mig. Jag var "perfekt", en riktig duktig flicka som gjorde alla rätt förutom att lyssna inåt på mig själv och hur jag är som person.
Jag är nämligen inte så naturligt, det krävs otroligt mycket av mig för att ha sån kontroll och koll på allt. Långa listor, hård kontroll av mig själv och även på de omkring. Jag kunde inte släppa på någon kontroll och blev nog stundvis ganska tråkig att vara omkring. Har fått höra det i efterhand att jag t.o.m. kunde vara dömmande och det hör inte till min natur så jag förändrades och blev inte riktigt mig själv.
Men efter drygt 1,5 år efter Mickes bortgång fick jag ett litet uppvaknande. Dels skrev en instagramvän, som också mist sin man i samma veva som mig, att det är okej att börja gå vidare och blicka utåt/framåt, dels började jag känna att "jag vill leva". För livet jag levde där och då var nästan som ett fängelse, jag var fånge i min egen kropp och mina egna krav som var orimliga. Jag började försiktigt blicka utåt och framåt, släppa på lite kontroll och när jag gjorde det såg jag att världen inte gick under trots att jag inte hade allt planerat exakt hela tiden.
Jag fick till det med barnens skola och förskola, rutiner, mitt liv och jobb trots att jag inte var benhård med allt längre. Hemmet förföll inte trots att jag inte städade lika maniskt och det blev middag trots att allt inte längre var minutiöst planerat. Jag fick lite luft, lite andrum och började våga tro på nåt mer för mig, ett liv som kanske inte bara var drägligt utan faktiskt härligt och roligt.
Men det har tagit tid och det var nog först i Italien i somras som jag insåg att jag förtjänar att vara lycklig, jag förtjänar att leva och att jag är en härlig person. Jag har så mycket skratt, bubbel, spontanitet och värme i mig och det förtjänar att komma ut. Det är okej att vara den jag är, jag måste inte vara perfekt på alla plan, allt löser sig ju ändå och jag måste få vara jag.
Så nu försöker jag vara snällare mot mig själv, se mina "icke-perfekta"-sidor som charmiga, släppa kontroll och framförallt leva här och nu. Inte tänka för mycket och planera exakt allt utan känna efter och gå på det. Självklart måste man göra vissa saker och planera en del men inte allt och det är okej att leva i nu:et. Vara spontan, bryta mot sina egna regler i bland och njuta av det livet har att erbjuda. Det kan bli fel i bland men det mesta blir oftast en bra historia och jag vill hellre leva livet och göra ett parr misstag än att gå runt och vara rädd och kontrollerad jämt.
Hur känner ni, kan ni leva här och nu?