ANNAWII ♥

Jag saknar dig så otroligt mycket Micke, på så många plan och djup. Självklart på det vardagliga planet där din frånvaro märks varje dag, där en plats alltid står tom, där barnen har en förälder mindre, där saknaden efter min livskamrat ekar över allt annat. Det är en tuff saknad men man vänjer sig vid den, man måste acceptera den för annars går man under totalt.

Under den här tiden har saknaden och sorgen utvecklats och just nu finns det två saker som gör extra ont. Det är först och främst förlusten av vår framtid tillsammans men den tanken gör lite för ont att ta i än. Så fort jag nuddar den känslan är det som jag går sönder, av sorg, rädsla oro och känslan av orättvishet. Sen har vi saknaden av att ha dig som en del av mig, där vi kompletterade varandra och alltid var varandras stöd.

Insåg här om dagen att jag saknar det så otroligt mycket, att ha ett stöd, en hejjarklack som alltid trodde på mig. Någon som kom hem efter en dag själv med barnen och alltid lyfte mig för du kände mig utan och innan. Eller bara något så ytligt som att få känna sig vacker, för du älskade verkligen mig och tyckte jag var vacker innifrån och ut. Dina ögon glittrade när du såg på mig och du beundrade min personlighet och min föräldraroll vilket var så fint att få känna med två små barn där man ofta känner sig otillräcklig.

Med dig var jag totalt trygg och jag vet helt ärligt inte om jag någonsin kommer få känna så igen. Jag är otroligt självkritisk förstår ni, det är inget jag pratar om eller visar utåt men innuti är jag väldigt hård mot mig själv. Det är därför jag gör så mycket, är snabb, effektiv och uppoffrar mycket av mig själv, för jag tycker inte att jag är värd mer. Du visste det och närde den andra sidan, förstod mig för du var likadan och vi stöttade varandra.

Det är tufft att mista det och det är nog säkert en stor del i varför jag är så vilse. Jag vet bara hur man presterar för att "duga" men med dig kunde jag vara "bara" mig och det dög, jag behövde inte vara något annat än det. Jag har ju liksom till och med varit "duktig" under dessa år, alla tycker jag är så stark men det är det enda jag vet och jag saknar så att få sjunka ner och bara vara jag. Att få vara liten, bara vara och känna att jag ändå räcker till för det kunde jag med dig .

Det är väldigt tufft att skriva denna text och jag gråter medan jag skriver för det gör ont. Jag saknar "Lilla Anna" som jag fick vara med dig. Jag vill inte tappa det men vet inte hur jag ska göra, önskar jag kunde vara lite tryggare i mig själv men det kanske kommer? Jag är trygg i att jag klarar det mesta för det har jag blivit tvingad till, men livet handlar ju inte bara om prestation och klara av saker. Det handlar ju om att våga leva, njuta och känna ro, eller i allafall för mig. Alla är olika men det var en så viktig del för mig i vår relation, att ha någon jag inte behöver föreställa mig för.

Jag vill inte ha sympatier och sånt, bara dela detta rakt upp och ned. Kanske känner någon igen sig, oavsett bakgrund och vad de gått igenom, och kan känna att de inte är ensamma. Eller kanske förståelse för att bara för att man är snabbast, gör allt och ser trygg på utsidan så är det inte alltid så. Vissa är bättre på att dela än andra och jag är duktig på att hålla mycket inne förutom i skrift.

Ta hand om er ♥

Jag var likadan som dig och var starkare än jag egentligen borde och körde på och var duktig i 35 år. Sedan kom krasch efter flera olika trauman. Nu har jag varit sjukskriven i 4 år. Det händer väll när man varit stark lite för länge. Kram från mig Anna.E

Fördelen nu är att jag verkligen på riktigt känner att jag duger även när jag inte orkar prestera något. Det har varit en bra lärdom och något positivt med min. Utmattning. Fått lära om från grunden. Inte lätt när man haft en psykopat narcissism mor. Kram från mig Anna.E

En dag om. Du får tid att bearbeta ordentligt kommer du säkert precis som jag kunna bekräfta dig själv och bara trygg i. Dig själv. Om jag med min hemska uppväxt klarar det finns det hopp. Kanske terapi kan få dig att gå till grunden med varför du känner såhär. Psykoterapeut går jag till. Och allt bottnar i min elaka mor. Vilket jag innerst inne vetat alltid men ej vågat inse.

Kanske mobbningen har grund i ditt mående, då du ju haft bra föräldrar. Kram från mig Anna.E

Jag skulle vilja skriva något klokt, men kommer inte på något bra så jag skickar en kram från (ett snötäckt) västkusten och upp till dig ♥️ Jag känner igen mycket av det du skriver, som känslan av att behöva prestera för att duga. Ta hand om dig!

❤️❤️❤️

Känner igen det där med självkrisitsk så otroligt mkt och vad hjärnan gör med en. Förstårt näst intill hela mit tliv alla mina dumma tankar.
Har också dte där behovet att få vara den där lilla ibland som bara blir omhändertagen, men hur blir man det när man lever ensam? Har trott att sånthär sa bli mindre med åren men tycker det är tvärtom och ännu mer efter mammas bortgång :(
Är också duktig på fasad utåt och sen brister allt i ensamheten.
Har börjat söka hjälp på allvar, en gång för alla.
Önskar jag kunde göra ngt för dig Anna <3

Jag är väldigt hård mot mig själv. Är väldigt snabb med att tycka att jag gör något dåligt. Det kan handla om saker som jag aldrig skulle tycka att någon annan gör dåligt. För ett tag sedan läste jag något klokt hos Underbara Clara som jag försöker ta fasta på. Det handlade om att "mamma sig själv". Att ge sig själv en klapp på axeln och prata uppmuntrande till sig själv. Vara som en mamma till sig själv. Jag är inte alls lika bra på att beskriva det hon menade men du kanske förstår tanken ändå? Det jag gör och det du gör är bra nog.