ANNAWII ♥

Efter en helg som kändes oändlig, men ändå som en sekund var det dags att åka hem

Hem till vårt hem, det hem du och jag byggt upp tillsammans för oss och barnen

Hela kroppen skrek ”Nej!”, jag ville krypa ur mitt eget skinn, försvinna

Jag gick in på skakiga ben efter den långa bilresan och jag minns bara fragment från det

Axel som sprang och gömde sig i ett hörn, jag som bäddar Cornelias säng i timmar, det var som en mardröm där jag aldrig blev klar

Sen somnade jag tätt bredvid henne i överslafen på hennes våningssäng, hörde hennes tunga andning och lät tårarna rinna nedför kinderna

Hennes säng var min enda trygga punkt veckorna efter, när mörkret lagt sig och jag fick krypa ner bredvid hennes varma kropp

Där var jag trygg för resten av världen var mörk, läskig och i ständig gungning

Vår hem förvandlades till ett vandrarhem där nära och kära kom och gick, mat levererades från vänliga kollegor och grannar

Ingen vågade lämna mig själv och allt jag ville var att vara själv samtidigt som jag inte ville vara själv en sekund

Jag tappade bort mig själv, sjönk ner i sorgen samtidigt som jag höll allt annat över ytan

Barnen höll mig på fötterna, sömnlösa nätter, tidiga morgnar och massor av kärlek för att de inte skulle bli förstörda

Oron var tung, så tung, jag var livrädd för att de skulle gå sönder lika mycket som jag men barn är överlevare, så fantastiska

De var mitt ljus som gjorde att jag tog mig upp varje morgon, tog mig igenom månader av dimma

Minns knappt något av denna tid men de fragment jag minns är så tydliga att jag nästan kan ta på dem…

♥♥♥