KATASTROFTANKAR
2023-11-07 @ 07:37:00
Jag har nog alltid lidit av katastroftankar och hälsoångest, ofta dragit igång på alla cylindrar och lidit av ångest och panik när något inte gått att kontrollera. Efter Mickes bortgång blev det ännu värre, jag kunde inte kontrollera det utan jag gick i gång på allt. Fick panik för minsta lilla och trodde att världen skulle raseras så fort något gick fel eller någon blev sjuk. Det var nog inte så konstigt eftersom värsta scenariot hänt och jag hade haft rätt i den situationen. Att jag anade att det var han som var borta och fick rätt, då var det som att det bekräftade min ångest och oro ännu mer. Allt blev även mycket mer skört och laddat när han försvann, jag är allt mina barn har och kan inte försvinna eller bli sjuk, det går inte.
Jag skulle inte säga att jag min hälsoångest är jättemycket bättre i dag, kanske lite för att jag kan stoppa upp mig och se på det med klarhet snabbare än förr. Men jag kan fortfarande gå i gång och boka tider, planera för framtiden när jag får för mig att jag lider av cancer o.s.v. Men det jag har lärt mig är att försöka sätta mig ner, prata med någon lugn och är det något som behöver kollas upp gör jag det direkt i stället för att gå och oroa mig och bygga upp ångesten.
När det kommer till katastroftankar för andra saker, t.ex. hus, saker och sånt har jag faktiskt blivit mycket bättre. Det ytliga betyder inte lika mycket längre och jag har lärt mig att det mesta löser sig i slutändan. Jag går inte i gång på alla cylindrar längre när något hemma strular utan kan faktiskt släppa det en stund och tänka att "Ja, det var en tråkig utgift, men nu är det så här". Jag jobbar extremt mycket med acceptans och har tagit av mig offerkoftan som jag hade efter Mickes bortgång och det hjälper mycket.
Det känns skönt att jag går framåt även om just kroppen och sjukdommar oroar mig mycket fortfarande men det kanske är vanligt när man står som enda förälder? Man vet att allt hänger på en själv och jag gör verkligen allt för att försöka vara så hälsosam jag kan vara och kollar upp saker som behöver kollas upp. Har haft lite konstiga symptom i år som oroat mig men som i slutändan nog mycket berott mest på stress och en trött kropp. Försöker verkligen att ta hand om mig själv och märker att de stunder jag får vara lite barnfri och kroppen kommer ner i varv så läker jag och samlar kraft.
Som när jag var i Italien, då började jag äntligen komma ner i varv och en sak som tyngt mig och gjort ont i ca: 3 månader började läka och efter det har det blivit så mycket bättre. Det var nyttigt för mig att se för det innebär att jag tagit bort lite stress i livet (jobbar som jag ska nu och inte hela tiden, städar mindre och har sänkt kraven på vad jag måste göra hemma) och att vara snäll mot mig själv. Jag har koncentrationssvårigheter och väldigt mycket tankar i huvudet och jag har kontrollerat det genom att vara superhård mot mig själv. Inte gett mig själv någon kredd för att jag fixar allt jag gör utan bara varit hård när jag klantat till det och det är inte bra.
Men det går alltså framåt och jag tror att livet är en resa där det är viktigt att jobba med sig själv hela tiden men även lära sig acceptera läget. Just acceptans är en så viktigt nyckel till ett mer harmoniskt liv för vissa saker kan man inte påverka och accepterar man det minskar risken för offerkofta och att bli bitter.Jag försöker se livet som en resa och se det fina, det är nog därför jag i slutändan alltid landar på fötterna och gör det bästa av varje situation och det är nog min starsta styrka i livet.
Ta hand om er kära vänner!
Kommentarer:
#1:
toppenfem.blogg.se/bloggdesign
Snygg blogg
Snygg blogg
