
Tänk att jag för två år sedan var nere i det mörkaste hål man kan vara i. Ett hål fyllt av sorg, mörker och saknad, där jag aldrig fick en paus från den avgrundsdjupa smärtan jag kände. Där och då trodde jag aldrig att jag skulle kunna må bra igen och den känslan höll nog i sig i åtminstonde ett år efter Mickes bortgång. Sen började jag inse att jag kanske kunde få ett drägligt liv, men aldrig att det skulle vara glatt, bubbligt och spännande igen.
Jag hade förlikat mig med tanken på att jag skulle leva för mina barn, "offra" mig och låta de vara mitt ljus i livet. Jag gjorde inget för mig själv utan allt handlade om dem och jag var en skugga av mig själv, någon jag inte varit innan. Men så vaknade jag upp en dag och såg något nytt, ett ljus jag inte sett på länge. Mycket tack vare en instagramvän som öppnade mina ögon och när de väl var öppna sattes bollen i rullning.
Sedan dess är jag fortfarande 100% mamma och älskar att se mina barn leva livet, men jag lever också livet. Jag gör saker saker för mig själv, säger ja, låter känslan styra och är inte rädd för att leva och vara lycklig igen. Jag slutade överleva och började leva och då blev också barnen tryggare för de ser en mamma som är glad och stark i stället för ledsen och skör. De har också börjat leva mer, utmanar sig själva och växer som små solrosor mot solen. Hela familjen mår bättre och jag är så glad att jag tog mig upp ur det avgrundsdjupa hålet av sorg och vågade blicka framåt och uppåt.
Jag är så tacksam för att jag har egenskapen att alltid se det ljusa i allt och att alltid ta mig upp på fötter igen. Många på nätet verkar se mig som skör och svag men bara för att man vågar visa den sidan betyder det inte att man bara är det, snarare tvärtom. Om det är något jag insett dessa år är det att jag är otroligt stark och har en framåtanda som heter duga. Jag ger inte upp, har inte legat i sängen en hel dag sedan Micke gick bort utan jag har dagligen kämpat mig framåt, tagit hand om mina barn och sett till att skapa oss ett bra liv trots det vi gått igenom. Självklart med otroligt mycket stöd av mina föräldrar, men jobbet med mig själv och vår vardag har jag i mångt och mycket gjort själv.
Livet är skört men vackert och om det är något jag lärt mig dessa år är det att ta vara på det. Var klychig och sätt guldkant på vardagen, gör saker du drömmer om, låt inte någon annan säga vad du kan och inte kan göra och lev här och nu. Det kan ta slut i morgon men det kan man inte gå och oroa sig för utan man måste vända det till att ta tillvara på varje stund. Lyssna på musik som får dig att känna, skratta mycket, ta hand om kroppen och gör njutbara saker så du maxar livet. Det behöver inte vara stort utan kan vara så enkelt som att tända alla doftljus en vardagskväll, dansa med barnen innan frukost eller unna dig en vinkväll med vännerna. Allt som ger livet liv är värt att göra!
Ta hand om er och tack för att ni finns här!