ANNAWII ♥

Igår landade vi i Grekland 3.30 deras tid, 2.30 svensk tid, efter att ha sovit i ca: 4 timmar så gårdagen var verkligen som en berg och dal-bana. Barnens humör trytte, mitt tålamod tog absolut slut ett par gånger även om jag ändå höll ut hyfsat bra men vid middagen tog det slut och vi gick faktiskt hem innan vi var klara då varken jag eller barnen orkade mer.

På vägen till vårt rum bröt jag ihop för jag kände bara att jag gör allt men räcker ändå inte till och började gråta. Båda barnen blir alltid så omtänksamma när jag gråter och försöker trösta och det känns helt ärligt hemskt att de ska behöva det. Roten till allt är ju Mickes bortgång så att de kan vara "jobbiga" nån dag är ju normalt sett inget jag gråter för, men allt kom över mig och jag saknade honom så mycket när jag såg alla andra som var två föräldrar. 

Jag har självklart hjälp med barnen av mina föräldrar och jag är så tacksam men det är ju inte samma sak som att vara två föräldrar. Där har man ju exakt lika mycket ansvar, eller vi hade i allafall det så jag kanske inte ska uttala mig för alla, och det var så skönt att ha någon att dela allt med. Jag kunde även bli validerad sådana där dagar där man gjort allt för att det skulle bli  bra men det ändå bara blev fel på nåt sätt och nu blir jag ju inte det.

Jag har ingen som kan hålla om mig på kvällen och säga "Du är en fantastisk mamma, tänk att du gjort allt detta för dem i dag". Jag har ingen som säger "Det är okej att bryta ihop Anna, du är inte en dålig mamma för det". Jag måste försöka intala mig själv det men vissa dagar är det tufft. När man sovit osammanhängande 8 timmar på två dygn, gjort allt för att allt ska bli perfekt och oroat sig för allt i från flygresa till pooler och hav. Då finns verkligen inte självförtroendet där även om jag vet att jag är en bra mamma i grunden.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta men kanske att jag absolut inte är perfekt. Jag kan också tappa tålamodet och bryta ihop när det blir för mycket och det är så jäkla jobbigt! Ångesten som kommer efteråt är inte nådig och jag är väl knappast den enda som funderar över om man "förstört" sina barn när man blir så emotionell. Samtidigt tycker jag att man ska visa känslor för sina barn och kunna gråta framför dem men kanske inte bryta ihop och säga att man vill åka hem igen. För ska vi vara ärliga var det det jag sa i affekt och jag är absolut inte stolt över det men jag sa det. 

Sen pratade vi såklart om det efteråt och jag bad om ursäkt och förklarade att mamma var slut, ledsen och saknade pappa och kvällen slutade fint med att de somnade i min famn. Men jag grät min beskärda del av tårar efteråt för dem och för Micke och även för mig själv. Detta var verkligen inte vad någon av oss förtjänade, vi skulle fått vara här 4 stycken i stället för tre...

Kan ni känna igen er i detta?

❤️❤️

Inte konstigt sådant händer, saker sägs i affekt.
Ni var trötta alla tre efter resa och "anspänning".
Hänt mig många gånger när barnen var små.
Önskar er allihopa fina härliga dagar på Kreta.
Kramar Titti

Jag kan absolut känna igen mig! Att resa med barnen är en stor anspänning och när man redan lever med sömnbrist och får sova ännu mindre finns inte ork kvar. Känner också igen mig i känslan att förstöra barnen med mina utbrott. Det är lätt att lägga allt på sig själv men man måste också vara snäll mot sig själv. Ingen av oss är mer än människa och ibland måste man få bryta ihop och komma igen.

Jag kan absolut känna igen mig! Att resa med barnen är en stor anspänning och när man redan lever med sömnbrist och får sova ännu mindre finns inte ork kvar. Känner också igen mig i känslan att förstöra barnen med mina utbrott. Det är lätt att lägga allt på sig själv men man måste också vara snäll mot sig själv. Ingen av oss är mer än människa och ibland måste man få bryta ihop och komma igen.

Du är mer än bra. Hade jag bara fått uppleva en enda dag med en sån varm mor som dig hade jag varit så tacksam.

Du är en fantastisk mamma. Och du gör ditt bostaden är ingen som tvivlar på det. Stor kram

Du är en helt fantastisk mamma, och det är mer än okej att inte alltid orka och att visa sig ledsen och bli känslosam! ❤️