ÅRSDAGEN - TVÅ ÅR SEDAN DU FÖRSVANN
2023-09-10 @ 05:49:00
Denna vecka har jag varit ovanligt trött och faktiskt lite låg, har dock varit den tiden på månaden men jag brukar inte bli så trött som jag faktiskt varit. Jag har inte funderat så mycket på det utan mest tänkt att jag har sömn att ta igen men när jag såg datumet igår, 9/10, förstod jag vad det var som spökade. I dag är det nämligen årsdagen för Mickes bortgång och nu har han varit borta i två år.Första årsdagen var hemsk, allt var var hemskt första året. Jag var som en blöt fläck och allt, precis allt, gjorde ont. Nu har jag dock börjat "vänja" mig (ja man gör det, eller inte "man", men jag) och det är inte så ofta det gör sådär ont längre. Saknaden finns ju där men vissa saker som gjorde ont förut har börjat bli fina minnen i stället. Som när barnen busar vid älven, när jag hör en "Micke"-låt eller när jag lyssnar på Alex och Sigge och de säger något roligt, då tänker jag att han skrattar där uppe och jag här nere. Förut blev jag bara ledsen av sånt så jag har verkligen tagit många steg framåt.
Men åter till årsdagen och hur jag vill uppleva den i år. Jag vill mysa med mina barn, prata om positiva Micke-minnen med dem, ge Axel en t-shirt från honom ("C" har redan en) och bara låta mig få vara glad eller ledsen beroende på hur det känns. Jag vill inte att någon frågar hur det känns, om jag ska till graven (alla är olika men graven är inte platsen Micke är på för mig), vad jag ska göra och så vidare för detta är min och barnens dag där vi gör som vi vill, inte som man "ska".
Jag vill inte att andra lägger sitt mörker, sorg eller tyngd på mig just nu, för jag har kämpat för att vara där jag är i dag. Som jag kämpat! Det har hänt en del på sistone att folk pratar med mig om hur hemskt det var det som hände och om hur han dog och det vill jag inte prata om när jag inte har behovet. Jag vill självklart finnas där för andra men inte just när det kommer till detta och det är något jag måste bli bättre på att verkligen visa och säga till om för det har jag inte gjort. Ingen kan ju veta hur det känns för mig om jag inte säger hur jag vill ha det så jag ska bli bättre på det för jag vet ju att ingen vill att jag ska må dåligt.
Så i dag gör vi som vi vill, det vi behöver. Kanske bara lever på som vanligt men tänder ett ljus, äter nåt gott och tar fram den där t-shirten då Axel har börjat prata mer om sin pappa. Inte tänka på hur man "ska" göra, vad som förväntas av en änka utan göra det som känns rätt i mitt och våra hjärtan. Det är faktiskt något jag är väldigt glad och lite stolt över, att jag inte gjort som man "ska" utan följt mitt hjärta genom hela sorgen. Jag tror att om man är ärlig mot sig själv, låter sig känns både glädje, sorg, lycka och allt däremellan så kommer man att växa och går framåt. Så vi fortsätter med det och skickar en stor kram till Micke i himlen.
Kram till er alla ♥
