VAD HÄNDE?
2023-11-22 @ 05:40:00
Nu har jag dock börjat få lite distans till händelsen, den är fortfarande som en dimma och jag vet inte varenda detalj, men jag kan försöka berätta lite om vad som hände om ni respekterar mig och mina barn framförallt och inte ställer följdfrågor. Jag berättar det jag kan och vill och det känner jag måste respekteras för alla våras skull. Hoppas det är okej!
Det hela började med att både jag och Micke var totalt utmattade efter ett år med en liten bebis som inte sov. Vi var världens bästa team och hade det bra ihop men vi var båda slut och behövde få vara Anna och Micke också, inte bara fokus på sömn 24/7. Så jag föreslog att han skulle följa med på sin brors årliga fiskeresa till deras stuga i Jämtland för att få komma ifrån lite och att jag skulle bo på hotell några helger efter. Det var verkligen något positivt och vi båda såg fram emot att få andas ut och göra något som gav energi att orka lite till.
När han åkte till sin stuga i Jämtland på fiskeresan följde jag och barnen med till hans föräldrar i Östersund (tack gode gud för det). Det var en torsdag och direkt han lämnat oss hos dem, och gjort i ordning en stor laddning Caesarsallad åt mig för det var så han var, åkte han i väg. Han var ute och fiskade på kvällen och jag fick uppdateringar om att han hade en så fin kväll, det gjorde mig så glad och så här i efterhand värmer det mitt hjärta att han fick den kvällen.
Dagen efter var vädret inte bra men inte helt förfärligt så killarna gjorde sin årliga båttur till Bräcke för att handla, äta pizza och fiska längs vägen. Jag fick nån uppdatering på morgonen men kände att de fick ha fokus på sitt så jag skrev inget utan ville att de skulle få njuta av resan. Medan de var där var vi ute och lekte i regnet och när klockan slog fyra åkte vi till vår favoritkinarestaurang för middag. Medan vi åt hörde vi blåljus som swishade förbi utanför och samtidigt skickade jag en bild på Cornelia som doppade räkchips i varm choklad till Micke. Inte visste jag där och då att att han aldrig skulle se den bilden, aldrig svara, att blåsljusen som susade förbi utanför var på väg till dem.
Det som hänt under eftermiddagen var att när de var på väg hem från Bräcke i båten ville de fiska lite mer men samtidigt blåste det upp till storm. Båten började ta in vatten och som jag förstått var de snabbt i vattnet med höga vågor som slog över dem. Alla klädda i varma tunga kläder som blev ännu tyngre när de blev blöta. Mickes bror fick tag i en träbit från båten att hålla sig i, han såg att Micke försökte få tag i något men när han skulle vända sig om igen var Micke borta. Han var tvungen att rädda sig själv och sin andra vän som fortfarande var över ytan så de, och den tredje vännen, tog sig till land med nöd och näppe. Rejält nedkylda och förstörda men som tur var funkade en mobil så de fick tag i 112.
Hemma hos oss började jag få oroliga sms av min svägerska, hon undrade om jag hört av dem och efter ett tag fick jag en länk till en artikel från Aftonbladet där det stod om en båtolycka i Revsundssjön där en person saknades. Hela min kropp frös till is för jag förstod att de var dem, kanske anade jag att Micke var den som saknades längst in även om jag försökte intala mig att så inte var fallet. I dagsläget kommer jag helt ärligt inte ihåg så mycket av den här kvällen mer än att det var kaos innuti mig. Mickes pappa åkte till Akuten för att se om han kunde få tag på killarna, jag och hans mamma nattade barn som kände på sig att något var fel. Allt var kaos!
När barnen väl sov försökte jag och Mickes mamma hålla huvudena ovanför ytan och jag försökte få tag i någon, polis eller akutpersonal, för att få någon slags info men det var omöjligt, ingen ville säga något till mig. Jag förstår det men det är fel väg att gå, att hålla det hemligt så länge för någon som är så desperat, jag hade velat och behövt veta tidigare. Jag tror faktiskt att det skadade mig ett bra tag efteråt för jag var väldigt osäker på om folk höll hemligheter för mig länge efter denna kväll.
Till slut fick jag veta av en slump att det var Micke som var borta, jag önskar att jag hade fått veta det av polis, sjukhuspersonal eller av någon av våra nära som visste om det i stället men nu blev det inte så. Strax därefter kom Mickes pappa hem och bekräftade nyheten och och sedan kom polisen. Jag får fortfarande panik och gråter när jag skriver detta av tanken på att få hembesök av polisen sent en fredagkväll när mina två barn sover i varsitt sovrum. Att behöva ta emot sådana nyheter, att behöva tänka på hur jag ska förklara för mina barn att deras älskade pappa är borta och antagligen död. Jag gråter inte ofta numera men bara tanken på den där kvällen får tårarna att rinna nerför mina kinder. Den otroliga smärtan och förtvivlan jag kände då räcker för en hel llivstid, man borde bli befriade från smärta efter en sådan upplevelse resten av livet.
Polisen letade iallafall efter Micke och vi försökte sova, jag kunde inte och inte Axel heller. Jag låg på en madrass i tvättstugan med vagnen bredvid, rullade den fram och tillbaka precis som jag och Micke gjort i ett år. Paniken sköljde genom min kropp och jag kunde inte stoppa tankarna, de bara snurrade runt, runt och runt. I gryningen kom min bästa vän Hanna till oss, hon hade kört hela natten från Umeå och tanken på hennes blick när hon såg mig, först kunde hon inte ens titta på mig, får mig också att gråta. Det var nog då jag förstod allvaret på riktigt, hennes blick sa allt och jag bröt samman om och om igen ute i den iskalla morgonluften på deras trapp.
Kommande dagar är som i en dimma, försöka hålla några slags rutiner, hålla Cornelia sysselsatt, förklara för henne att Micke var borta, invänta ett dödsbesked och dra Axel i vagnen med ångest i blicken. Han grät när han såg mig för man såg smärtan och förtvivlan i hela mitt ansikte. Det fanns inga mjuka, lena drag kvar, allt var smärta. Mamma och pappa kom, släkt kom, alla satt likbleka med tomma blickar, Hanna sa att stämningen var det värsta hon någonsin varit med om, från sovrummet hördes Mickes brors ångestskrik, han hade sett allt, precis klarat sig men blev ändå hemskickad mitt i natten från sjukhuset. Det var fruktansvärt!
På söndagen kom polisen, vi visste redan vad de skulle säga, de hade hittat kroppen och han var dödförklarad sedan fredagen, 6 dagar innan Axel skulle fylla ett år. Jag minns inte vad de sa eller något alls, jag minns nästan ingenting av dessa dagar. Bara Axels gråt när han såg mig, ångesten över att behöva förklara förklara för Cornelia att hennes pappa var död, alla människor omkring mig som tittade oroat på mig, försökte få mig att äta, sitta ned och sova. Men jag kunde inte det, jag har fortfarande svårt att sitta still, att sova, att äta som man ska. Det har inget med att jag vill vara supersmal eller försöker se ut på ett visst sätt, jag har inte ro än och det får ta den tid det tar men jag vet om det och är glad att jag har barnen som ger mig fasta, sunda rutiner. Önskar att man slapp förklara, försvara sig för det men lika bra att ha det sagt. Jag har gått igenom något fasansfullt och jag mår bättre, t.o.m bra skulle jag säga men jag inte hittat ro än och det kommer ta tid. Och för er som säger att jag är en dålig förebild för mina barn, det finns en speciell plats för er på ett ställe, mina barn har världens bästa mamma och de tycker att jag är världens starkaste superhjälte. De kommer lära sig att vi klarar allt vi vill och att kvinnor är så starka så ni behöver inte kolla min blogg eller instagram helt ärligt..
Så nu vet ni lite mer om vad som hände och Micke drunknade alltså i en tragisk olycka. Det behövs inte skrivas artiklar om allt, jag tycker det är fint att tidningar respekterar de anhöriga och inte gör en grej av det. Sedan har jag ställt upp på en intervju, ett år efteråt, där jag fick berätta lite om allt och det kändes fint och respektfullt. Men jag hoppas att folk kan respektera att detta var en fruktansvärd händelse för oss och att det är bättre att fråga mig om vad som hände än att skriva om det på andra ställen. Sedan kommer jag inte svara på allt, av respekt för mig, mina barn, Micke och hans familj, men jag tar inte illa upp om någon frågar mig vad som hänt med min man. Jag tycker det är fint att man visar omtanke och intresse för andra människor. Det var skitjobbigt att skriva detta för jag får sån grov ångest av tanken på de där första dygnen men det är bra att känna, att bearbeta det, se att jag kan vara ledsen när jag skriver, men det drar inte ner mig i avgrunden som det gjorde förr.
Tack för att ni läst och visar respekt!
