ANNAWII ♥

När man går igenom det jag gått igenom förändras man i grunden, man är inte samma människa som innan och frågan är om man någonsin blir det? Förväntningar, behov och prioriteringar förändras över en natt. Självförverkligande och egentid är inte alls viktigt längre utan allt jag vill är att ha mina barn nära och ha de nära och kära nära oss. Sånt som man såklart alltid känt på ett sätt men samtidigt strävat efter så mycket mer, nu är det allt jag vill ha och behöver.

Jag har även förändrats i vad jag orkar och hur jag är i sociala sammanhang. Jag orkar hur mycket som helst hemma men att vara på platser med mycket folk eller på fester/events gör mig totalt utmattad. Jag klarar inte riktigt av det och jag har även väldigt svårt att kallprata och att bibehålla fokus när jag känner att det bara är ytligt. Då försvinner jag och vill bara hem.

Jag har alltid varit introvert men haft en extrovert sida med stor social kompetens men den är som bortblåst nu. Jag får verkligen anstränga mig för att hålla en "normal" konversation med någon jag inte är nära och det tar mycket energi. Jag söker heller inte kontakt längre utan sitter hellre tyst själv då och så var jag inte innan utan då ville jag gärna skapa bra stämning och konversera med alla.

Det handlar väl mycket om ork, men även om att jag blivit omskakad i grunden. Att ytligheter inte spelar lika stor roll när man mist sin älskade man och att mycket känns obetydligt. Jag tycker även att det är sjukt svårt att svara på frågan "Hur mår du?" när det inte är någon nära för vill personen vekrligen veta eller frågar den bara för att vara snäll? Råkade svara ärligt på det när jag var på en större fest (svarade inte jättemycket mer än att det är tufft) och det blev obekvämt för personen och då känner jag mig ännu mer vilse. Vem är jag nu? Jag var ju den kontrollerade artiga tjejen som alltid ville få alla att må bra och skapa god stämning för alla.

Det vill jag såklart nu med och jag tar hand om alla mina nära men ytligare bekantskaper är jobbigt. Hur hanterar man det? När man inte orkar prata ytligheter men samtidigt inte vara otrevlig? Vill folk veta hur man mår (när de vet vad som hänt) eller ska man bara svara allt allt är bra? Det är så svårt att navigera i allt detta och jag har inga svar men tänker att om någon annan är i samma sits kan ni iallafall känna att ni inte är ensamma. Jag är jättevilse och jag tror det kommer ta tid att komma underfund med vem jag är i dag, efter all sorg, smärta och att mista någon jag vuxit upp med och formats ihop med...

Känner någon av er igen er?

#1: Jasmine

Tack för att du delar med dig, det är modigt gjort. Jag har inte upplevt samma förlust som du, men jag har stor respekt och förståelse för hur du hanterar sociala sammanhang. Var stolt över dig själv.
Kram

Jag känner samma som du i sociala sammanhang och tror även det handlar om ålder och mognad. Jag är lite mindre ursäktande nu än tidigare för jag orkar inte bry mig så mycket om hur människor jag inte bryr mig så mycket om tycker om mig. Det hände något efter att jag passerade 33 år typ. Lite sådär "gives zero fucks", haha! Känner även att min introverta sida kommit fram mer på senare år, har alltid varit väldigt extrovert och fick tidigare mer energi av andra människor vilket jag inte får lika mycket längre, särskilt i ytliga samtalsämnen och nya bekantskaper. Har varit utbränd och genom ett par svåra depressioner så det är nog en bidragande faktor också, men med åldern är jag mindre brydd om att passa in eller vara den som ansvarar för en god stämning för sakens skull. Någon som blir obekväm av en annans ärlighet kring dess mående eller livssituation är nog egentligen bara själv osäker med bristande EQ.

Stor kram till dig! Ingen ska behöva gå igenom det du gör ni och inga barn heller för den delen. Jag har inte förlorat min man men var nära att förlora vår son förra sommaren. Efter det blev jag absolut förändrad på flera sätt. Många trodde att när han blev frisk efter några månader skulle allt vara som vanligt men det blev det inte. Jag är förändrad. Jag vill mest vara hemma, ta det lugnt och orkar inte sociala tillställningar. Jag fick även diagnosen utmattningssyndrom och väldigt många fysiska och psykiska symtom.
Var rädd om dig fina du!! Du är en kämpe och en jäkla hjälte för dina barn. Jag är så inspirerad av dig som mamma. Stora kramar Karoline ❤️

Du ska aldrig ursäkta dig. Var stolt och gör det du känner är bäst för dig. Du är fantastisk!

Kan känna igen det där med att inte orka göra sig till i sociala sammanhang. Som någon annan nämner har det nog lite med ålder att göra också. Man orkar inte uppehålla en fasad efter en viss ålder? Kan känna att vissa kollegor lever i en ganska ytlig tillvaro där allt ska framstå som så bra och korrekt. Men jag orkar inte längre låtsas inför dem att jag bryr mig om resor, solbränna, och liknande. Är mer trygg i mig själv och kan lugnt svara att jag inte har några semesterplaner utan tänker ta dagen som den kommer. Och sedan får de tycka att det är tråkigt då. :P
Men med tiden tror jag det kommer kännas lite roligare för dig att umgås på lite mer festliga tillfällen också. Är fortfarande färskt för dig att livet förändrats så enormt. Kram <3

Jag är så ledsen för att du förlorat din andra halva, luften gick ur mig helt. Så otroligt orättvist och smärtsamt. Jag började läsa din blogg när du var ny och vi är i samma ålder, dvs längesedan. 2017 förlorade jag mitt första barn i v 37. Enligt läkarna hittade de inget fel, hon slutade bara andas. Efter det har jag inte läst så mkt bloggar. Livet blev indelat i före och efter. Man blir som du säger, förändrad i grunden. Känner igen mig så otroligt, allt ytligt snack tar hjärnan bara inte in. Svarade ofta att det var tufft men så många blev obekväma, i Sverige är ju kulturen så att man inte pratar så mycket om sorg och svåra saker, fast vi är många som tvingas igenom det på olika sätt. Har idag två levande barn som gör att man orkar vidare. Minns att du även i början när du bloggade beskrev er relation så fint och kärleksfullt. Det går inte första varför.

Jag är så ledsen för att du förlorat din andra halva, luften gick ur mig helt. Så otroligt orättvist och smärtsamt. Jag började läsa din blogg när du var ny och vi är i samma ålder, dvs längesedan. 2017 förlorade jag mitt första barn i v 37. Enligt läkarna hittade de inget fel, hon slutade bara andas. Efter det har jag inte läst så mkt bloggar. Livet blev indelat i före och efter. Man blir som du säger, förändrad i grunden. Känner igen mig så otroligt, allt ytligt snack tar hjärnan bara inte in. Svarade ofta att det var tufft men så många blev obekväma, i Sverige är ju kulturen så att man inte pratar så mycket om sorg och svåra saker, fast vi är många som tvingas igenom det på olika sätt. Har idag två levande barn som gör att man orkar vidare. Minns att du även i början när du bloggade beskrev er relation så fint och kärleksfullt. Det går inte första varför.

Jag är så ledsen för att du förlorat din andra halva, luften gick ur mig helt. Så otroligt orättvist och smärtsamt. Jag började läsa din blogg när du var ny och vi är i samma ålder, dvs längesedan. 2017 förlorade jag mitt första barn i v 37. Enligt läkarna hittade de inget fel, hon slutade bara andas. Efter det har jag inte läst så mkt bloggar. Livet blev indelat i före och efter. Man blir som du säger, förändrad i grunden. Känner igen mig så otroligt, allt ytligt snack tar hjärnan bara inte in. Svarade ofta att det var tufft men så många blev obekväma, i Sverige är ju kulturen så att man inte pratar så mycket om sorg och svåra saker, fast vi är många som tvingas igenom det på olika sätt. Har idag två levande barn som gör att man orkar vidare. Minns att du även i början när du bloggade beskrev er relation så fint och kärleksfullt. Det går inte första varför.