SORGSNA TÅRAR
2022-07-30 @ 10:46:05
Dagen innan min födelsedag, Axel vaknar tidigt så vi smyger upp, jag sminkar mig för vi ska bo på hotell. Allt är som vanligt, vi äter frukost, barnen busar men så helt plötsligt kan jag inte sluta gråta. Mamma blir lite orolig, "A" med men han kramar mig och tittar bekymrat på mig och säger "Mamma" med sin mörka röst. Ler mot honom genom tårarna, säger "Mamma är lite ledsen, det går över".Känner sån saknad, hjälplös och ensam, även om jag inte är ensam. Har ju barnen, närmsta familjen och ett par vänner som fortfarande finns kvar och ställer upp som om de vore familj. Men jag har inte dig, min älskade Micke. Vet att du hade gett mig världens största kram, sagt "Det löser sig" och ordnat allt inför födelsedagen.
Jag hade tänkt laga en ny maträtt, för första gången sedan du gick bort, göra något jag faktiskt tyckte var roligt innan du försvann. Men all lust är borta, jag vill inte testa nåt nytt utan dig, inte göra något för mig själv. Det är nog okej att känna så dagen innan sin första födelsedag utan dig, men tråkigt. Jag tänker dock att det nog kommer komma en tid då jag testar nya rätter igen och tycker det är roligt, kanske till och med tänker på dig och ler, tänker att detta skulle Micke ha gillat.
Just nu är jag bara ledsen, så otroligt sorgsen. Tårarna sprutar inte, de faller stora nedför kinden och gör allt blött. Under detta år har jag lärt mig allt om tårar, att det finns så många olika, de sorgnsa är stora, droppar ned och gör allt vått. Jag har gråtit alla sorters tårar det senaste året, skrikgråt där tårarna sitter i halsen, panikgråt när det bara sprutar, ledsna som påminner om sorgnsa men de är lite mindre och inte lika blöta.
Man lär sig mycket av sorg, inte bara om tårar utan även om sig själv. Vad man saknar, hur man hanterar allt, vad man har svårt för och vad som betyder något på riktigt. Det är de som finns kvar, inget annat betyder egentligen något mer än de som finns kvar, genom vått och torrt. Mamma som stryker ryggen när tårarna gör allt vått, barnen som klappar mig på huvudet, pappa som tittar oroligt på mig och köper jätteräkor bara till mig, Mickes föräldrar som kollar läget varje dag, min kära grannvän som alltid ställer upp, då menar jag ALLTID. Kollegor, grannar, släkt och vänner, som fortsatt kolla läget och ställer upp så fort vi behöver hjälp även nu, nästan ett år efter olyckan.
När jag tänker på dem känner jag mig inte lika ensam och lite mer hoppfull om både vår och världens framtid. För så länge det finns sådana människor finns det hopp, för de visar genuin godhet utan baktanke. Det kommer jag alltid bära med mig och föra vidare på de sätt jag och barnen kan. Finnas där för andra som går igenom tuffa saker, glädjas när det går bra för andra, ge bort saker till de som behöver dem mer och så vidare. Om alla gör vad just de kan blir världen lite mer ljus och så länge det finns ljus finns det faktiskt hopp...
Ta hand om er och tack för att ni finns!
Kommentarer:
#1:
Elin M
Så sorgligt 💔
Svar:
ANNAWII
#2:
Madeleine
Tänker på dig ❤️
Svar:
ANNAWII
#3:
Det var ett väldigt sorgligt inlägg. Mina tårar rann ner från mina kinder när jag läste ditt inlägg. Skönt att du har nära & kära som finns där för dig. Ha en fortsatt trevlig dag 💗🌸
Svar:
ANNAWII
