Jag vet innerst inne att jag är en bra mamma, jag är kärleksfull, lugn, oftast pedagogisk och rättvis. Men trots det är det stundvis väldigt tufft sedan Micke gick bort. Jag räcker inte alltid till och det är otroligt tufft i min situation, den praktiska saknaden blir så påtaglig då och allt känns så otrOligt orättvist. Varför skulle just jag mista min man och mina barn sin pappa?
Jag vet att detta är en känsla många föräldrar har även om man är två men är man själv med två barn, varav det ena behöver extremt mycket uppmärksamhet, så blir den såklart starkare. Jag har ingen att luta mig mot, ingen som hjälper mig och ingen som finns där med det andra barnet när det ena behöver mig. Så är det såklart för andra när de är själva också men de har ju ändå tryggheten i att den andra kommer hem och finns där, om inte annat som stöd och med en lugnande famn.
Åh vad jag önskar att vi slapp gå igenom allt detta, det är så jäkla tufft och särskilt när min lilla tjej ofta säger på kvällarna att hon saknar sin pappa. För när han fanns badade han alltid lilla "A" medan jag satt och kikade på "tjejerna" (Dona på Youtube) medan hon åt sin fruktfigur. Det var vår stund och nu är hon själv den stunden eftersom jag badar "A" då. Det kommer såklart bli bättre när vi får ordning på sömnen så hon orkar vara uppe längre än Axel och vi kan få lite egentid hon och jag men just nu är det tufft.
Att vara orolig mamma och även sörjande änka är tufft för hjärtat. Allt gör så ont och hur jag än vrider ut och in på mig själv räcker jag inte alltid till trots att jag försöker göra allt för dem. Det spelar ingen roll hur många gånger alla omkring mig talar om för mig hur duktig jag är med barnen, hur många som skriver att jag är stark och imponerande, för det som betyder nåt i slutändan är hur mina barn mår och tar det. Nu mår de ju bra men jag märker att det finns saknad på kvällarna och det måste det såklart få finnas men då vill jag ge allt och lite till.
Det är tufft, har man inte gått igenom detta kan man absolut inte förstå. Men jag kommer alltid kämpa på och göra allt för dem, försöka dela på dem när jag har hjälp och ge dem kvalitetstid med mamma. Jag har även börjat leka mer med "C" då jag märker att det är det hon vill (innan har vi gjort mer saker som att vara ute, pyssla och pussla men hon vill helst att mamma ska leka med henne) och det hoppas jag lindrar lite. I bland är man ju så trött att man egentligen inte orkar men 15-20 minuters lek gör att hon blir som en liten sol som lyser och då är det värt allt. Min lilla tussliago!
Skickar en stor kram och pepp till alla ensamstående där ute för jag vet att ni behöver det!
