ANNAWII ♥

Jag är lite låg just nu och har i princip noll motståndskraft när sorgen sköljer över mig. Och som den sköljer över mig. När jag går förbi herravdelningen på jobbet och ser något Micke hade gillat, när jag handlar på affären och hör par prata om vad de ska äta i veckan, när jag ser någon i en mörk lång vinterjacka, när jag ser pappor leka med sina barn och såklart alla minnen och drömmar vi hade.

Det är tufft och det är en så otroligt djup sorg nu, den sitter långt ner i magen och inte högt upp som den gjorde i början. Varje tår känns, varje gång jag gråter känns det som ett träningspass för hela kroppen får jobba. Det är sorgen som gör det, det är som att alla organ möbleras om av smärta och insidan färgas svart av saknad.

Jag önskar så att vi slapp gå igenom detta, att mina barn fick ha kvar sin pappa. Det är en sådan förtvivlad känsla jag bär på och varje gång den sköljer över mig nockas jag omkull, marken är inte stadig längre. Sedan ovanpå detta - sjukdommar, oro för alla sjukdommar som går och stress inför hur jag ska få ihop allt. Är tacksam för att jag bor i Sverige och för det säkerhetsnät vi fortfarande har kvar men önskar det fanns mer. Att man fick möjlighet att vara sjukskriven längre, kanske i omgångar när det behövs för det är ett sånt otroligt stort trauma att mista någon över en natt, inte få säga farväl och bära på såväl sin egen som barnens sorg.

Men jag kämpar på och försöker sörja när tid finns, gråter en skvätt här och en där. Drömmer om den dagen vi får stadig mark under fötterna, när alla sjukdommar lägger sig och vi får en normal vardag. Det är ju rutiner som ska hjälpa en framåt men sedan Micke gick bort har det varit så skakigt runt omkring också så jag har verkligen fått vara vår stadiga punkt trots att jag går igenom detta trauma. Tycker jag gjort och gör det otroligt bra men skulle behöva få känna att jag kan sörja och bearbeta allt som jag gått igenom detta år. Det är ju ett trauma och är som ett öppet sår än som aldrig kommer läka helt men med tiden och terapi så kan jag hitta vägar som gör att det inte gör ont exakt hela tiden.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg mer än att dela med mig av hur det är när man går igenom något sånt här. Det slutar inte göra mindre ont bara för att det snart gått 6 månader, snarare tvärtom. Det är nu jag börjar förstå vidden av det som hände och det är nog därför det gör så otroligt ont i mig. Hoppas att alla som går igenom nåt liknande får den tid och förståelse som jag får för sånt här tar tid, det kommer göra ont länge och har man dessutom barn påminns man väldigt ofta om det. Bara tanken på vad de behövt gå igenom och ska behöva gå igenom skär sönder mig och jag är tacksam över att jag har människor omkring mig som förstår och inte stressar mig.

Tack för att ni läser!

Det är inte riktigt samma typ av sorg, men min mamma gick plötsligt bort vid 53 år. Och jag minns sorgen som du. Först intensiv och hela tiden, sen att den över gick i det där att det var någon som slog en som ett hårt knytnävsslag i magen och sa hårt ”DIN MAMMA ÄR DÖD”. Att det känns så fysiskt var en chock för mig. Och uppvaknandet om att döden är evig är så hårt. Man tror man fattat innan men det har man inte.

Fy lider med dig. Har aldrig upplevt den samhörigheten som du och Micke gjorde så kan inte riktigt sätta mig in i din situation. Men, sorgen ändras med tiden och det kommer bli lättare. Även om man bär med sig en sån sorg resten av livet. ❤️

#2: Linda Gollbo

Skickar kärlek. Kan inte ens föreställa mig vad du går igenom, hoppas du och dina barn kan finna tröst, hopp och lugn snart. Ta hand om dig ❤️

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

6 månader är inte lång tid efter en sån här stor sorg chock trauma. Det är lite. Kram ❤️ du är fantastisk som orkar!! ❤️

Ps. Skulle säga att första halvåret i en sorg är inte för att bearbeta. Utan överleva. Stå ut. Bearbetning enligt mig kommer tidigast efter nåt år. När chocken lagt sig. Så om nån skulle tycka annorlunda. Så vet de inget om sorg. Kram

Den enda vägen fram tror jag att ta exakt den tid man behöver. Känna exakt allt det man gör.

#7: Hanna Karlsson

Det är inte samma sak men min mamma förlorade sin mamma när hon var bara 18 år (hon är 75 nu). För ett tag sedan berättade hon att hon saknar sin mamma mer för varje år. Det är så mycket hon skulle velat prata med henne om men som hon inte kan. Appropå det du skriver att det gör mer ont nu, 6 månader är inte särskilt lång tid.