
Jag har som jag tidigare nämnt börjat inse att jag måste börja leva och inte bara överleva. Hitta på roliga saker, skratta, våga kasta mig ut i livet och göra sånt jag tyckte var roligt förr. Hitta tillbaka till mig själv, till Anna med lysande blå ögon som var som en liten sol. Självklart kommer det alltid att finnas en stor bit mörker i mig också då det vi gått igenom är så otroligt sorgligt och fruktansvärt men jag måste våga leva också och inte bara överleva i tystnad.
Jag pratade faktiskt med mina föräldrar om det här om veckan och medan jag pratade insåg jag en så viktig sak. Det var att jag inte kan gå genom livet med dåligt samvete, inte längre vara rädd för att jag lämnar Micke i det förflutna. Han kommer alltid att vara med mig, alltid vara min nummer ett tillsammans med barnen men jag måste försöka tänka att han sitter och hejar på mig uppe i himlen. Han vill att jag ska må bra, vara den flummiga, glada tjejen han träffade för över 20 år sedan och inte bara vara ledsen hela tiden.
Det var som ett "wake up call" att ta de orden i min mun för jag sörjer och har sörjt väldigt mycket och har nog även undermedvetet varit rädd för att blicka framåt. Jag tror att det är svårt att förstå om man inte gått igenom det själv men man måste få ta den tid man behöver för att inse att det är okej. Jag är ju faktiskt bara 39 år och har förhoppningsvis en bra stund kvar att leva och jag vill verkligen leva.
Jag vill tacka ja till saker, testa gocart, resa med och utan barn, bo på hotell, utmana mig själv och framförallt ha roligt. Jag vill leva fullt ut trots min hjärtesorg och saknad, kanske extra mycket på grund av det för att jag vet hur skört livet är. Livet är så otroligt oförutsägbart och att gå runt och vara rädd, hård mot sig själv och lida är inte sättet jag vill leva på.
Så jag börjar säga ja, göra saker som får mina ögon att lysa igen och livet att bli spännande. Drömmen är att få göra en liten resa för mig själv i sommar så jag hoppas jag kan få till det. Bara få vara Anna, sova, äta vuxenmat, ligga kvar länge på morgonen och inte ha en enda rutin. Jag älskar verkligen mitt liv med barnen och att resa med dem med men behöver få en liten stund där jag är vuxen i mer än ett dygn.
Ta hand om er och försök fånga livet för vi vet inte vad som väntar!